– Jag föddes 1922 i Ukraina och gick med i Röda Armén 1940, berättar Simeon Rosenfeld. Han är en stilig man med vackert, tjockt, grått hår. Hela kavajframsidan är fylld av medaljer och utmärkelser. Han talar med hög och stark röst på ryska. - Vid ett tillfälle under 1941 hade vi ingen ammunition och vi behövde en modig person som kunde ta sig över till den tyska sidan och stjäla en jeep och ammunition. Jag anmälde mig, lyckades genomföra uppdraget och rädda mina kamrater. Tyvärr blev jag skadad samtidigt och fick tillbringa tre månader på sjukhus. Detta hindrade dock inte Simeon att återvända till armén när han hade tillfrisknat. Han tillfångatas av tyskarna och skickas till ett av de stora dödslägren Sobibor vid den polska gränsen mot Ukraina och Vitryssland. Lägret är känt för eftervärlden bland annat för den stora flykt som genomfördes därifrån den 14 oktober 1943. Mer än 600 judiska flyktingar gjorde revolt under ledning av en rysk judisk officer, Alexander Pechersky. 300 av dem överlevde flykten, Simeon Rosenfeld var en av dem. På sin flyktväg dödade han elva nazister. Historien om Sobibor har filmats av Spielberg Foundation och finns att se på Internet. Boken ”Flykten från Sobibor” av Richard Rashke har även filmatiserats. Cirka 250 000 judar mördades i Sobibor. Simeon Rosenfeld är den siste överlevande.

Under två dagar, den 29 och den 30 september 1941, mördades 33 771 ukrainska judar vid Babij Jar, en ravin i västra utkanten av Kiev, Ukraina. Det skulle ha varit en till, Evgeni Bistridski, numera boende på Ha’Shalom Center i Tel Aviv. Hans berättelse skiljer sig från alla andra jag någonsin hört. Och alla som hör den berättas, blir berörda. Evgenis familj var på väg mot en säker död där de gick mot ravinen i Babij Jar. Ryssarna hade lyckats genomföra sabotage mot tyska byggnader i Kiev den 19 september 1941. Då dödades både tyska militärer och civila. Mördandet av judar var vedergällning för attentatet. På vägen mot ravinen och döden hör Evgenis mamma hur en av hennes grannar ropar till henne ifrån diket de passerar: ”Kasta pojken till mig! Kasta honom! Han är blond och blåögd – jag tar hand om honom! Ingen kommer att misstänka att han är jude”. Och mamman kastar… och räddar hans liv. När Evgeni kommit dit i sin berättelse knyter det sig ordentligt i min mage. För cirka 15 år sedan kom Evgeni till Israel. Ingen kände till hans öde innan en reporter av en händelse stötte på honom för fyra år sedan och publicerade hans berättelse. Då levde han ensam i en trädgård i Tel Aviv. Tre timmar efter att Amigours personal hade läst artikeln var han omhändertagen av dem. Idag bor han i en egen liten lägenhet. Totalt uppskattar man att över 100 000 personer sköts vid Babij Jar. Två personer förutom Evgeni klarade sig.