Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Årets Israelresa

Dimman ligger tjock över Arlanda när jag kommer fram. Men… det gör inget. Piloten meddelar att det är sol och 28 grader varmt i Tel Aviv. Jag sjunker ner i flygplanstolen, fördjupar mig i boken och väntar på att tiden ska gå. Fyra och en halv timme bort väntar Israel. Äntligen!
Text och bild Margarete Nudel

Förenade Israelinsamlingens årliga projektresa har i år 25 entusiaster på samma plan till Israel och ytterligare åtta som väntar på Ben Gurionflygplatsen, den största gruppen någonsin! För de flesta är detta deras första projektresa och många har läst om tidigare resor i Menorah och blivit lockade. Kul! Gruppen möts av den alltid så glada guiden Eva Yaron som tar oss till den lila bussen och så är vi på väg! Till skillnad mot tidigare år ska vi inte spendera första natten i Tel Aviv utan chauffören Pinchas tar motorväg 6 mot norr och kibbutz Hagoshrim Guest House där vi serveras en underbar middag och sedan marsch i säng.

Onsdagen börjar med klassisk israelisk bufféfrukost i överflöd. Resans första stopp är Tel Hai College. Colleget ligger precis på gränsen mot Libanon och trots det utsatta läget ökar antalet studenter med tio procent varje år. För närvarande har de cirka 3 000 elever men när utbyggnaden av hela campus är klar om några år hoppas man kunna ta emot ytterligare 2 000 ungdomar.

Tel Hai är områdets största arbetsgivare. Målet vid sidan av den teoretiska undervisningen är att arbeta nära den lokala industrin, speciellt inom hightech och biotech. En ambition som verkar ha fallit väl ut. Många företag väljer att etablera sig nära colleget för att bland annat lätt kunna rekrytera framtida medarbetare. Tel Hai är dessutom det college i Israel som är bäst på att ta hand om elever med inlärningssvårigheter.

Förenade Israelinsamlingens samarbete med Tel Hai är relativt nytt. Här får elever med inlärningssvårigheter stipendier från svenska donatorer. En donation till ett näringslaboratorium/kök står klart för officiell invigning (även om köket varit i bruk sedan efter påsk).

Köket ger blivande dietister möjlighet att lära sig förbereda mat för en hel dag för bland annat diabetiker, njursjuka, glutenallergiker mm. Utbildningen är på tre år.

Från Tel Hai är det nära till kibbutz Misgav Am, Folkets fort, som grundades 1945. Kibbutzen ligger på 840 meters höjd, blickar ut över Huladalen och ligger så nära den libanesiska gränsen det går att komma. Där bor cirka 300 personer, en av dem berättar och visar hur nära Hizbollah faktiskt är Israel och varifrån många raketer skjutits in över israelisk mark.

Nästa stopp är barnbyn Afula Ilit som även den är en ganska ny bekantskap. Gruppen delas i mindre enheter och vi går till olika familjegrupphem, serveras en god lunch och får information om hur byn fungerar.

Totalt bor 94 barn i åldrarna mellan 5-17 år i åtta hus. Alla kommer från svårt dysfunktionella familjer och alla är där efter att ha blivit uppmärksammade av de sociala myndigheterna i området. Barnbyn drivs av organisationen Hamifal och inte av kommunens socialtjänst. Till skillnad mot barnbyn Neve Michael har Afula Ilit ingen egen skola utan barnen tas med skolbuss till kommunens skolor utanför området.

Innan vi släpps iväg till det ”officiella” programmet får alla svenska deltagare en gul t-shirt med tryck från barnbyn som vi uppmanas att ta på oss.

Förra året lärde jag känna Liz Perez, 16 år, och när jag ser henne igen får jag en stor och härlig kram. Hennes engelska är inte speciellt bra, men vad gör det?

Byns sånggrupp uppträder professionellt med israeliska sånger och alla närvarande klappar entusiastiskt med.

– Fotboll är viktigt, säger tioåriga Lior på engelska, tack vare det nya fina köket och all god mat kommer vi lättare kunna vinna alla våra matcher!

Efter mer sång, många och långa tal, kakor och dricka går vi för att officiellt inviga det nya köket, den nya gymnastikplatsen och sedan presenteras dagens rysare. Att den svenska gruppen hade fått gula t-shirts har sin förklaring - vi utmanas i fotboll!

Ulf Cahn utses till svensk lagkapten och drar samman ett gäng av de yngre deltagarna samt den några år äldre Lisbeth Kernell som får spela libero. Lisbeth får stående ovationer av alla närvarande! ”Lisbeth-Lisbeth-Lisbeth”, skanderar de!

Trots stark insats förlorar Sverige med 7-4 (varav två självmål). Afula Ilits målvakt, Maxim Davidoff, var för tuff, men vi tar dem säkert nästa år!

Vid halv åtta checkar vi in på Hotel Mercure i Tel Aviv, jag hoppar in i en minibuss, tar mig till släkten och avlämnar saltlakrits och svenska böcker. Min svägerska Mona och jag går till Vanilla på Basel och äter en ljuvlig glass. Innan jag somnar för öppet fönster i den ljumma natten skickar jag en undrande tanke till guiden. Hon har trillat illa samma förmiddag och har ont i foten. Är något brutet?

Behagligt utsövd väcks jag av solens strålar. På med walkingskorna och ut mot Tel Avivs härliga strandpromenad fem minuter bort. Där möts jag av Medelhavets underbara vågor som slår in mot stranden. Hotellet – Jaffa tur och retur tar exakt 55 minuter. Halvvägs hittar jag Regina Rodau, vår ordförande, som också är ute i samma ärende. Efter en dusch och en lätt frukost är det dags att åka iväg. Nio ytterligare personer har nu anslutit sig till gruppen för att delta i dagens etapp.

Efter lite snirklande genom Tel Avivs morgontrafik når vi fram till Ha’Shalom Center, ett skyddat boende som erbjuder invandrade judar, 98 procent av dem från forna Sovjetunionen, en trygg plats, bostad och social samvaro för cirka 35 dollar i månaden.

Det center vi besöker denna gång är organisationen Amigours äldsta hus. Där bor 113 personer, tre par och resten ensamstående. Detta är ett av de 55 hus som Amigour driver. I Israel finns många äldre i behov av medicin, omvårdnad och boende som, på grund av att den finansiella hjälpen från samhället är ringa, har svårt att klara sig. I gruppen äldre ingår även cirka 240 000 överlevare från Förintelsen, cirka 140 000 av dem känner man till, de övriga 100 000 vet man inte var de finns och vilka de är. Vad man dock vet är att de behöver hjälp.

– Vi försöker leta upp dessa personer och hjälpa dem till ett drägligt liv, berättar Yuval Frenkel, Amigours generaldirektör.

Man skulle ju tro att man vore relativt härdad efter att ha gjort denna resa ett antal gånger nu… men när Amigours kör sätter igång och sjunger på ryska och så småningom även på jiddisch börjar tårarna trilla. Som vanligt…

Vi får även höra två unika vittnesmål från två överlevare; Simeon Rosenfeld och Evgeni Bistridski som du kan läsa här.

Tillsammans skriver gruppen sina namnteckningar på ett rör som symboliserar grundstenen till den byggnad som ska stå färdigrenoverad nästa år. Och så bär det av mot barnbyn Neve Michael.

Vi möts av den alltid så varma Hava Levene och börjar med lunch i barnens matsal. Under måltiden presenterar hon barnbyn och några av de hemska öden som fört barnen dit.

Vi bjuds på ett fantastiskt dansuppträdande som slutar med att några av oss går upp och dansar med flickorna. Glada och svettiga går vi ut på en rundtur genom barnbyn via skolan, kriscentret samt Israels enda kriscenter för tonårsflickor där vi avslutar med kakor och dricka.

– Det har varit en rörande dag, jag har varit nära tårarna vid flera tillfällen, säger Lisbeth Kernell. Alla grips vi av berättelser av barn i nöd. Hon avslutar med att överlämna en fiktiv check på 5 000 kronor till Neve Michael från Ankaret, en secondhandbutik i Långviksmon, som drivs av Missionskyrkan.

Kvällen avslutas på restaurang Maganda i Neve Tzedek där vi äter en underbar jemenitisk måltid och lyssnar till en kort föreläsning av gästtalaren Ido Aharoni från israeliska UD. Han berättar att de flesta människorna i världen associerar Israel med ordet konflikt, något han arbetar på att förändra. Vid sidan av detta allvarliga konstaterande fick vi alla oss ett gott skratt när Ido säger att han träffade en svensk flicka i Los Angeles för 15 år sedan, Marika Cahn, känner vi henne möjligtvis? Jo, det gör några, och inte nog med det! Hennes mormor, Celina Cahn, är med på resan! Hur osannolikt är inte det!

På söndagen är det dags att samlas igen efter välbehövlig ledighet under shabat. Av erfarenhet vet jag att Beershevadagen är den längsta och mest ansträngande. Förenade Israelinsamlingen har så många projekt i staden att det är en omöjlighet att hinna med att besöka alla vid ett och samma tillfälle. Denna gång har vi begränsat oss till fem stycken. Under bussresan är gruppen uppsluppen och ljudnivån hög. Under helgen har det visat sig att Evas fall i Tel Hai resulterat i ett brutet ben i den vänstra foten. Det är kryckor som gäller i en månad för Eva.

Vårt första stopp är på Ha’Shalom dagcenter för äldre. De firar tioårsjubileum med oss och vi tittar på en film, lyssnar på tal och sång. Till centret kommer 90 äldre varje dag med en buss som hämtar och lämnar dem.

Jag kan inte annat än att hålla med Sven Busch som säger” man slås hela tiden av värmen och glittret i ögonen hos all personal. Alla ler hela tiden vilket gör att man inte kan låta bli att le själv”.

Från Ha’Shalom är det dags för dagens första invigning vid Alumotskolan. Andra våningen av skolans konst- och vetenskapsflygel är färdigbyggd. Alumot är en låg- och mellanstadieskola som tidigare ansågs vara en slumskola i ett av stadens tio riskområden. Tack vare hjälp från Israelvännen Pär Stenberg har skolan övergått till att bli en av Beershevas mest eftertraktade skolor och elever står på kö för att få plats.

Vi möts av ett fantastiskt dansuppträdande på parkeringsplatsen, i husen runt om får även skolans grannar ta del av framträdandet via sina balkonger.

Vi får en rundvandring i den nya byggnaden, vi tittar in på musikundervisningen och i det nya datorrummet där man har matematik för ögonblicket. Besöken avslutas med ytterligare ett dansuppträdande innan det är dags att åka vidare.

Traditionen bjuder att vi äter lunch på Beit Scandinavia, ett dagcenter och seniorboende, tillika det första projekt Förenade Israelinsamlingen var med och finansierade för över 20 år sedan. Traditionen bjuder även att gruppen ska äta tills de är proppmätta. Så blev det även denna gång.

Nästa stopp är Ilanot dagcenter för handikappade. Huset byggdes med hjälp av medel från Sverige och invigdes 2002. Dit kommer dagligen 57 personer i åldrarna 18-55 år från Beersheva med omnejd. Alla har ett 100 procentigt fysiskt handikapp. På centret får de rehabilitering, aktiviteter, socialt umgänge, frukost samt lunch. Centret håller öppet dagtid fem dagar i veckan men även vissa kvällar.

Dagens sista stopp är på Yud Alef äldrecenter med såväl dagverksamhet som äldreboende. Vi möts av Morris, chef för verksamheten som lotsar oss runt.

– Vi ansvarar för dessa äldre personers välgång dygnet runt. Det finns en stor efterfrågan efter fler platser och vi skulle gärna vilja bygga ut med ytterligare en våning.

För närvarande har de 27 fast boende personer och 50 som vistas där över dagen. Jag kommer i samtal med en söt äldre dam som får sina händer omskötta. Hon kom till Israel från Egypten för 50 år sedan.

Sista morgonen i Tel Aviv. Jag tar en snabb promenad till Karmelmarknaden och köper ett stort granatäpple innan vi tar bussen mot Jerusalem och ungdomsbyn Kiriyat Yearim.

Där inviger vi ett studiecenter som renoverats med medel från Ragnar Müller. Alla ungdomar i byn har kraftiga inlärningsproblem samt stora emotionella och sociala problem. Alla som kommer till byn, som fungerar som en slags internatskola, gör det av fri vilja. De flesta ligger cirka 3-5 år efter i sin utbildning.

– Hos oss finns 145 högriskbarn, 30 av dem är flickor. I år kommer en första kull av 31 av våra ungdomar att ta studenten, en stor bedrift för dem och men även ett kvitto på att de, och vi, har lyckats, säger den undervisningsansvariga. Varje barn kostar samhället cirka 17 000 euros/år, men en investering här är också en investering i det framtida judiska folket.

När vi kommer till den gamla delen av Jerusalem lämnar vår guide Eva över till guiden Ronny Netzer som tar oss igenom resten av dagen. Han levererar en spännande tur genom den gamla delen av staden till utgrävningarna av Davids stad. Kvällen avslutas med en mycket annorlunda ljusshow mot Davids torn och en efterföljande middag där professorn i statsvetenskap, Gadi Wolfsfeld, redogör för den politiska situationen.

Tisdag är hemresedag och jag diagnosticerar mig själv med ”luftkonditioneringssjuka”. Hotellet levererar en överväldigande frukost men innan det är dags att styra kosan mot Ben Gurionflygplatsen tar vi omvägen förbi ett av Israels alla Masa-projekt.

Masa initierades av före detta premiärministern Ariel Sharon. Han ville att alla judiska ungdomar från hela världen skulle ges möjlighet att komma till Israel på mellan 6-12 månader en gång i livet för att se, lära och uppleva landet. För närvarande finns det 160 olika program med över 8 000 ungdomar i åldrarna 18-25 i Israel inskrivna i Masa som även delar ut stipendier till alla sökanden. Det center vi besöker har tre svenska flickor inskrivna som just har avverkat sina första två månader i landet och verkar trivas väldigt väl.

För dig som ännu inte har följt med på någon av våra projektresor vill jag avsluta med en uppmaning: Anmäl dig! Du kommer att få se och uppleva ett annat Israel samtidigt som du med egna ögon får se vart dina donationer tar vägen. Du som varit med oss tidigare, kom igen! Du anar inte hur stora förändringar som sker under ett år.

Oktober 2010 är det dags igen. Jag kan garantera dig en intressant och givande vecka.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!