Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Årets Israelresa

Inför årets Israelresa med Förenade Israelinsamlingen kände jag mig lite skeptisk. Detta skulle bli min femte projektresa sedan jag började som redaktör för Menorah hösten 2002, kan man besöka samma platser år efter år och fortfarande känna engagemang?
Jo, det kan man! Läs min berättelse så får du veta varför.

Av Margarete Nudel  Foto Margarete Nudel, Jaques Vainunska

- Folk som ni hjälper oss att förbättra våra liv.
Olga och Ira, studenter vid Hadassah Neurim
Efter en relativt guppig flygning till Israel den 28:e oktober möttes vi, dvs de 25 resenärerna, av ett kallt Tel Aviv med åskväder och spöregn. "Jaha, detta får man för att vi senarelade resan med en vecka, typiskt …" . Vår guide Rina Reich-Geller tog emot oss på andra sidan passkontrollen. Det bar direkt av till hotell Tal i norra delen av staden. En del av gruppen valde att gå ut att äta, själv tog jag en taxi för att hälsa på släkten, äta varm soppa och avlämna den förbeställda lakritsen.

Dagen därpå började projektresan. Antalet deltagare hade under natten svällt med tio personer, några av dessa är bosatta i Israel och passar på att följa med oss när vi är på plats.

Första anhalten var ungdomsbyn Hadassah Neurim utanför Netanya. Där bor främst etiopiska ungdomar utan större framtidförutsättningar. Förra året fick byn en donation av en svensk givare för att renovera sjukstugan samt ett klassrum och nu var det dags för det ceremoniella bandklippandet, tal, kakor och dricka.

Vi fick reda på att 34 procent av alla barn i Israel (810 000) lever under fattigdomsgränsen och av dessa definieras 200 000 som riskutsatta barn. 200 av dem bor på internatskolan.

- Er hjälp är ovärderlig för oss. Vi klarar inte av att göra detta arbete själva, sa Kobi Avital, rektor som även berättade att han studerade i Hadassah Neurim för 20 år sedan.

- Nu när vi vet att ni bryr er om oss är vi inte ensamma i den svåraste av världar. Vi kämpar varje dag med dessa barns framtid, ni ger oss energi.
Dahlia Cohen, ansvarig för ungdomsbyn Hadassah Neurim
Områdets sjuksyster, Mirjam Dickstein, fungerar som mamma, mormor, sjuksyster, ja, som det mesta faktiskt. Hon hade 1 500 besök i sjukstugan förra året såväl akut vård såväl som förebyggande vård. 280 elever fick dessutom tandvård efter stora problem. Tandborstning och tandvård är inte ett prioriterat område bland dessa barn.

Ett roligt minne från besöket var alla etiopiska killar som flockades runt mig när jag försökte prata med en av dem. Alla ville vara med på bild. De kunde inte förstå att jag var svensk eftersom jag inte var blond.

Färden gick sedan vidare till barnbyn Neve Michael för att inviga det "nygamla" kriscentret och det nya kriscentret för tonårsflickor. Väl framme vid grindarna gick det inte att stiga ur bussen. Regnet bara vräkte ner och den som inte varit i Israel under ett störtregn kan inte föreställa sig hur mycket regn det kan falla på tio minuter. Lika plötsligt som det hade börjat, lika plötsligt var det över och solen kom fram.

Vi började med att samlas i matsalen med kakor, kaffe och dricka där den ständigt glada och varmhjärtade Hava Levene mötte oss.

- När man besöker barnbyn Neve Michael förstår man verkligen hur bra man har det hemma,
Henrietta Cahn, 13 år, Stockholm
Avtäckandet av plaketten i kriscentret blev ett känslosamt ögonblick och många med mig hade svårt att hålla tårarna borta. I kriscentret för tonårsflickor hade ungdomarna ännu inte flyttat in.


- Neve Michael gör ett fantastiskt jobb med kraft, omtanke och klokskap. Jag är glad och stolt över att så många svenskar valt att engagera sig i detta!
Elisabeth Bonnier, svensk ambassadör i Israel

Efter gruppfotografering och lunch med uppträdanden var det dags att åka vidare. Precis innan bussens dörrar stängdes kom mitt "extrabarn" Mazal tillbaka från skolan och jag hann krama om henne ordentligt. Hon har gått från att vara en liten flicka till att bli en vacker ung dam under dessa sex år, tyvärr hann vi inte prata speciellt länge med varandra så det får bli mer e-post fram till nästa besök om ett år.

Innan bussen körde vidare till Haifa åkte gruppen förbi Zichron Ja'akov och prövade tre olika sorters viner. Alla inkvarterades sedan på hotell Nof högt ovanför staden med en hänförande utsikt över stadens hamninlopp. Vi avslutade denna första tankeväckande dag med en gemensam middag.

Trots att vi hade blivit varnade för dåligt väder sken solen på torsdag morgon när vi gick upp och sol = kjol. Vi startade tidigt för att kunna nå Tel Hai College i Galiléen innan klockan 11. Sagi Melamed mötte oss och gruppen gick direkt till den plats där collegets framtida näringslaboratorium kommer att ligga. Där fanns även dagens första omgång av kakor, dricka och kaffe framdukat.

- Det otvungna sättet eleverna på Tel Hai berättar om sina studieproblem och hur studierna vid colleget givit dem självförtroende att gå vidare är något Sverige borde uppmärksamma.
Per-Egon Johansson, styrelseordförande Raoul Wallenbergskolan i Bromma
Chefen för näringslaboratoriet, Karen Jacobsson, tackade de närvarande för donationen och lovade att bjuda nästa års delegation på en hälsosam och god måltid från laboratoriets kök.

Tel Hai College har en speciell enhet för ungdomar med inlärningssvårigheter och Janina och Alter Saks har det senaste året donerat stipendier för att underlätta studierna för el del av dessa ungdomar.

- Vi lever ett gott liv i Sverige och detta är ett bra sätt att ge till Israel eftersom utbildning är landets framtid, sa Alter.

Sedan blev det bråttom tillbaka till bussen som tog oss till collegets nya flygel som skulle invigas. För dem som var med på resan förra året blev nästa stopp en fantastisk uppgift att ta in. Vi satt som fågelholkar! Bussen stannade vid ett enormt hus där det förra året bara fanns en grusplätt! (se den jämförande bilden).


Tel Hai under byggnationen
2007.

Tel Hai vid vårt besök 2008.

Hur i all världen hade de lyckats att bygga så mycket på denna korta tid? Väl hemma grubblar jag fortfarande över detta och jag drar mig donatorn Pär Stenbergs ord till minnes från min första intervju med honom: "Jag reser ner en gång om året och inspekterar resultaten (av mina donationer, reds. anm) och hittills har jag inte blivit besviken". Israeler ÄR driftiga och den nya flygeln är bara ett bevis på detta.

Innan alla släpptes in i den nya byggnaden var det dricka, kakor och kaffe igen. Solen strålade och en del passade på att byta ut den svenska blå-grå ansiktsfärgen mot lite solfräknar.

När man inviger en så stor och viktig byggnad som den i Tel Hai känner sig många manade att hålla tal. Alla har dock inte Regina Rodaus förmåga att fatta sig kort (tyvärr). Via simultantolkning fick vi bland annat reda på att man kommer att investera 100 miljoner dollar över tio års tid i Tel Hai. Smaka på den summan! Den nuvarande storleken av colleget är enbart 25 procent av den blivande totala ytan. Avslutningsvis bjöds alla på en överdådig lunch och gruppen satte sig åter på bussen för att åka vidare.

Livet är konstigt. När man minst anar det smyger det sig på en och hugger tag i ens känslor med stora klor. Så blev det med nästa stopp. På bussen mot barnbyn Hamifal i staden Afula satt jag mest och hoppades på att vi skulle klara av denna invigning snabbast möjliga så att jag skulle få träffa min son Benjamin igen. Jag hade inte träffat honom på två månader och han hade tagit sig från sin kibbutz till Tel Aviv för att vara några dagar med mig.

När vi kom fram var det becksvart ute. "Typiskt, först blir vi försenade och nu kommer jag inte att kunna fotografera ute heller", blev min första tanke. Utanför bussen samlas fullt med barn och när vi stiger av möts vi av mängder av "Shalom", alla får varsin ros i handen för att sedan knuffas in ett stort slitet rum prytt av välkomstskyltar på svenska. Barnen har gjort en kaka som ser ut som en svensk flagga och en otrolig lekplats av trolldeg. Dagens tredje kaffe-kaka-dricka står framdukat och jag börjar få riktig ångest när jag tänker på nästa dags strandbesök. Tacka nej är oartigt.

- Jag är lycklig och glad över att möta er här i vår by. Å alla barns vägnar vill jag uttrycka vårt stora tack för vår nya lekplats som ger oss mycket glädje. Jag vill också tacka för de framtida projekt ni hjälper oss med. Vi som lever här tycker det är fantastiskt att ni som lever så långt bort från oss vill hjälpa oss få ett bättre liv.
Liz Peretz, 15 år, ungdomsrepresentant i barnbyn Hamifal
Som så många andra ställen i Israel drivs Hamifal av en organisation och inte av kommunens socialtjänst. Denna by är en av åtta byar med totalt 950 barn. Byn som består av sju familjegrupphem och två hem för tonåringar drivs i princip enligt samma system som i Neve Michael. Här bor totalt 90 barn. Vad som skiljer Neve Michael och Hamifal är bland annat att byn inte har en egen skola utan undervisning sker utanför skolans område. Vår styrelse har redan beslutat att renovera det totalt nedgångna köket och en utdömd idrottsplats till nästa år.

Att Förenade Israelinsamlingen hamnat här hänger samman med att svenskfödda Naomi Meisels gjorde sin vapenfria tjänst i byn och förfärades över den utdömda lekplatsen. Hon tog kontakt med sin far som tog kontakt med oss.

Talarna på den lilla scenen avlöser varandra men till skillnad mot de professionella talarna vid Tel Hai går dessa ord rakt in i hjärtat. När sedan byns sång- och dansgrupp uppträder med en medley av Israels alla tidigare eurovisionsschlagerbidrag vill applåderna inte sluta. Det är duktiga och charmiga 14-15 åriga killar och tjejer och vi får oss berättat att gruppen faktiskt turnerat i Schweiz, Italien och Frankrike med sitt program.

En jättesöt flicka, Liz 15 år, går upp i talarstolen och tackar oss alla på engelska för vårt engagemang för dem. Återigen slår det mig med full kraft. Detta är barn som misshandlats hemma. Detta är barn som våldtagits hemma. Detta är barn som farit illa på ett sätt långt värre än min fantasi kan sträcka sig. De befinner sig inte i byn av frivilligt val och detta är inte ett kollo. De har inget hem att återvända till när skoldagen är slut och det är här deras framtid grundläggs, i ett nedslitet, inhägnat område där de inte kan komma och gå som de vill. Jag tar kontakt med Liz efter pausen och hon visar mig sitt lilla rum som hon delar med två andra flickor och vips har jag skaffat mig ytterligare en e-postbrevvän.

- Vi har varit i Israel med Dental Volonteers tio gånger redan men detta var första resan med Förenade Israelinsamlingen. Vi har varit väldigt rörda genom hela resan och vi tycker om de riktade projekten, de är lätta att ta till sig och lätta att förstå.
Agneta och Sven Busch, tandsköterska resp. tandläkare, Norberg
Tillsammans går vi i armkrok till samlingssalen där sång- och dansgruppen uppträder utklädda som religiösa judar, chassider. Bäst är han som spelar saxofon. Undrar om han har sin motsvarighet i Mea Shearim?

Det blir dags för den högtidliga invigningen av lekplatsen och på vägen dit får vi tåga genom en gång av sjungande och flaggviftande barn. Alla är så söta! Det är inte bara jag som funderar över hur man lättast skulle kunna smuggla med sig ett par stycken på bussen för att ta dem med sig till Sverige.

På bussen till Tel Aviv är de flesta tysta. Dagen har varit lång, det är mörkt ute och intrycken hopar sig. Mest tänker jag på hur jag ska kunna förmedla barnens känslor och behov till alla läsare så att de förstår hur viktiga deras bidrag är. De negativa tankar jag hade när vi körde in till Hamifal är som bortblåsta. Väl framme väntar Benjamin!

Efter en underbar helg där många i gruppen passade på att sola och ta ett dopp i Medelhavet är det på söndagen dags att vända kosan söderut mot Beersheva. Lotta Armanios från kontoret hade fyllt år dagen innan och alla stämmer upp i ett "ja må hon leva" för fulla muggar!

I över 25 år har Förenade Israelinsamlingen varit engagerad i staden och numera går det inte längre att besöka alla projekten vid ett och samma tillfälle. Först kommer vi till Amigour, ett skyddat boende som erbjuder invandrade judar, mestadels från forna Sovjetunionen, en trygg plats, bostad och social samvaro för 35 dollar i månaden. Vi möts av sprittande musik och det blir bandklippning, uppträdande av en fantastisk rysk kör med sin egen version av De Tre Tenorerna (detta år med ny repertoar), dagens första omgång av kakor, kaffe och dricka samt en del tal.

- Beersheva är Israels äldsta stad. Idag bor här människor från 63 olika länder och vi försöker ta väl hand om alla.
Jacov Terner, borgmästare
Yuval Frenkel, Amigours generaldirektör, uppskattar de regelbundna besöken från sina gamla vänner, dit han räknar de svenska delegationerna. De boendes representant, Daniella Chaigs, tackar oss för att vi förbättrat deras boendestandard och lovar att de ska förvalta det vi givit dem. Hon avslutar med att välsigna oss alla.


Vi kör vidare mot Alumotskolan och skolans dansgrupp möter oss på parkeringsplatsen. Inne i entrén finns kakor, dricka och frukt framdukat. Inget kaffe denna gång. En elev håller ett välkomsttal på engelska. Alumotskolan ligger i Beersheva Dalet, ett av Israels tio riskområden. Det bor 22 000 invånare i stadsdelen som anses vara en av landets fattigaste. Skolan har dock med Förenade Israelinsamlingens insats gått från att vara en slumskola till att bli en av Israels bästa låg- och mellanstadieskolor. Vi är där för att titta på bygget av våning två av skolans konst- och vetenskapsflygel som ska invigas i januari.

- Alumotskolan ligger i ett fattigt och nedslitet område där familjerna inte kan ge sina barn det där lilla extra. Men tack vare er så kan vi det! Tack!
Iris Dishon, rektor för Alumotskolan i Beersheva
Rektor Iris Dishon lotsar oss glatt fram för att sedan dela upp oss i två grupper. Den ena ska få göra yoga med barnen, den andra ska få måla på granatäpplen i lera. Innan vi åker därifrån får alla med sig ett enormt granatäpple!

En tradition under besöken i Beersheva är att stanna i Beit Scandinavia, ett dagcenter och seniorboende. För första gången på resan blir det inte kaffe, kakor och dricka utan tillsammans med en grupp äldre uppmanas vi att delta i trädgårdsterapi, dvs plantera krukväxter. I Beit Scandinavia finns fullt av aktiviteter varje dag att välja mellan; nyhetsgenomgång, musikterapi, tai-chi, handarbete mm. Utöver de 22 boende kommer ytterligare 60 äldre varje dag till centret för att umgås och äta.

Äter gör vi också. Precis som alla tidigare år serveras cirka sex olika rätter. Alla rullar ut till bussen…

Det sista projektstoppet för denna resa blir hos Youth Futures och Rambam-skolan. Eftersom hela Beersheva Dalet är ett problemområde avspeglas detta även i skolorna. Jewish Agency försöker på detta sätt hindra barn från att hamna på barnhem genom att tidigt försöka bryta onda cirklar. Otroligt engagerade socialarbetare, lärare och mentorer engagerar sig för att under tre års tid "växa med barnen" och se till att de får all den hjälp de behöver. Det handlar om 16 barn i fem skolor där barnets hela familj är en del av projektet. Mycket tid går åt att prata med föräldrarna och bearbeta dem.

- Det är viktigt att se till barns styrkor istället för deras svagheter, säger rektorn vars namn jag glömde anteckna.

Styrkor, inte svagheter. Det får bli de avslutande orden för denna gång. Väl så tankeväckande ord.

Följ med oss nästa år. Du kommer inte att ångra det. Jag längtar redan tills nästa höst.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!