Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Chofits berättelse

I princip finns det bara två vägar till Neve Michaels barnhem; antingen tas barn dit via domstolsbeslut eller så övertalar socialarbetare föräldrar att låta barnen bo där. Eller så kan man göra som Chofit, man kan själv begära att få flytta dit.
Text och bild Margarete Nudel

Choift Genishs första minnen av sin pappa är från ett fängelsebesök. Han satt inne för handel med droger, stöld och missbruk. Något minne av att pappan hade misshandlat mamman hade hon inte, även om så hade skett. Att växa upp i misär utan tillräckligt med mat eller omvårdnad var hennes vardag, de flesta av hennes släktingar på pappans sida var antingen kriminella eller prostituerade.

I ett ögonblick av klarsyn insåg Chofits mamma att hon var tvungen att flytta från Tel Aviv till ett mindre samhälle för att inte själv hamna djupare i det egna alkoholträsket, samtidigt som hon behövde skydda sina två barn från den negativa omgivning de befann sig i. Valet föll på det lilla slumrande samhället Pardes Hana, strax utanför Haifa. Mamman började arbeta dygnet runt för att få ihop till det allra nödvändigaste men allt för ofta räckte inte pengarna till mat och barnen fick gå hungriga.

Chofit och hennes bror Viktor uppmärksammades snart av socialarbetarna i Pardes Hana och barnen erbjöds en plats i Neve Michaels skola. Där visste man att de i alla fall skulle få ett mål varm mat varje dag, lite omvårdnad och skolgång.

Ganska snart insåg Chofit att det fanns en skillnad mellan henne och barnen i Neve Michael. Även om de inte bodde med någon förälder, som hon gjorde, så hade de i hennes värld, ett mycket bättre liv; de hade närvarande vuxna kring sig hela tiden, de behövde inte oroa sig för om de skulle få mat och värme varje dag, de hade en egen säng med rent sänglinne, de hade rena kläder på sig varje dag och de hade lekkamrater och lugn och ro för studier. Så ville hon också ha det!

- Jag var cirka elva år gammal när jag beslutade mig för att jag inte ville bo hemma med mamma längre. I grunden var det nog avundsjuka som gjorde att jag ville flytta, jag ville också ha det så där fint som de andra barnen hade det, vi hade ju absolut ingenting hemma! Jag pratade med vår socialarbetare om att flytta men mamma var helt emot det. Jag lyckades dock övertala henne och det är nog det bästa jag gjort, säger Chofit.

"Hon blev förälder till sina föräldrar."
Som förälder till tre egna barn är det svårt, ja nästan ofattbart, att inse det enorma ansvar Chofit tog på sig redan i unga år för sina föräldrar. Som tolvåring kontaktade hon den som då ansvarade för barnbyn. Hon ville börja tjäna egna pengar så att hon kunde hjälpa sin mamma med kostnaden för el och mat. Dessutom hade hon en dröm om att kunna skicka sin pappa på rehabilitering när han kom ut från fängelset. Hon var övertygad om att om han inte skulle få hjälp att bli av med sitt narkotikaberoende så skulle han med säkerhet trilla dit igen och så småningom dö ifrån henne.

Shekel efter shekel lades på sparkontot. Tyvärr räckte det inte med en avgiftningsvända för pappan och Chofits små slantar betalade för dem alla.

- Jag älskar min pappa över allt på jorden och om han inte kan ta vara på sig själv så måste jag hjälpa honom.

Chofit blev förälder till sina föräldrar och sina unga år till trots, är det tack vare henne de har lyckats gå vidare med sina liv. Utan så mycket som ett litet darr på rösten berättar hon för mig om den gången då hon och hennes bror hittade pappan på stranden i Tel Aviv, helt bortom kontakt på grund av droger. Läkarna gav honom små chanser att överleva.

- Viktor och jag släpade honom till Viktors lägenhet, där låg han nästan medvetslös i flera dagar. Vi vakade över honom och försökte skedmata honom med vätska. När han fick tillbaka medvetandet skrek hans kropp efter mer droger och han ville ut. Då ställde jag mig framför ytterdörren och sa att "du får döda mig först innan du kommer ut genom denna dörr!".

Detta hände för två år sedan och det blev vändpunkten i pappans liv. Pappan har varit drogfri sedan dess, han har ett arbete och klarar sig hyggligt.

Det är lätt att undra varifrån denna 18-åring får all sin styrka? Från Neve Michael, säger hon. Barnbyn har gett mig det jag behöver för att gå vidare i livet. Där öppnades mina ögon för hur jag ville ha det och hur jag inte ville ha det i mitt liv.

- Jag ville definitivt inte bli som mina föräldrar. Jag kan inte räkna det antal gånger jag hörde min mamma gråta sig till sömns av oro för oss och jag lovade mig själv att så skulle det aldrig få bli för mig.

Trots allt hon har varit med om är detta en tjej som har lätt för att skratta, hon utstrålar mängder av energi och livsglädje. Förra hösten avslutade Chofit sina gymnasiestudier och gör sedan dess vapenfri tjänst på ett systerhem till Neve Michael som ligger i Afula "där är det inte alls lika bra som hos oss".

För det är i Neve Michael hon har sitt hem och det är via barnhemmet hon har hittat sitt kall i livet. I framtiden vill hon arbeta med barn och vuxna som har drogproblem, eller barn till vuxna som har drogproblem.

- Jag förstår dessa barn, jag kan relatera till deras känslor, jag kan ge dem rätt tröst och hopp inför framtiden.

Ett annat mål är en stor familj och många egna barn som hon ska överösa med kärlek, kanske tillsammans med en lite äldre stabil och mogen man?

Är det då något som hon vill förmedla till Menorahs läsare? Jo, att den som stöttar Neve Michael räddar liv.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!