Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod



Vårt eget krig

När mitt elvaåriga barnbarn Omer steg in i vår lägenhet förra veckan så var "var finns skyddsrummet?" det första han sa till oss. Det beror på att han och hans familj bor i kibbutz Ramat Hagolan i "Katyusha-zonen" och att han då redan hade tillbringat flera dagar i bosättningens skyddsrum.

Även om min fru och jag i skrivande stund inte har drabbats personligen av kriget har vi inte kunnat stänga av det ett enda ögonblick de senaste veckorna. Två av våra barn bor i områden som bombas om och om igen. Våra barnbarn har skickats till oss och andra släktingar i omgångar. De vuxna har dock valt att stanna kvar och försökt att fortsätta med de dagliga rutinerna. För vår svärdotter i Haifa har det betytt att hon, istället för att arbeta som sjuksköterska på den geriatriska avdelningen på sjukhuset där hon är anställd, har suttit i sjukhusets växel och tagit emot samtal från oroliga människor som inte kan hitta sina nära och kära som alldeles för ofta dödats av raketer.

För både henne och vår son har resan till och från arbetet varit lite av rysk roulett, det finns inget mönster bakom Katyusha-bombningarna och det finns lika stor risk att träffas när man kör bil på väg till arbetet som när man är hemma i sin bostad.

Vi är konstant oroliga för dem, precis som vi är för vår svärson som inkallades i början av striderna. Det är inte hans första gång i Libanon, han spenderade ett år där under 1980-talet, en upplevelse som var så smärtsam att han aldrig pratat om den med någon av oss.

Min fru och jag har känt det som om vi levt i ett annat land än israelerna från norr. Vi har gått på konserter och föreläsningar, till och med ätit ute två gånger. Vi har inte lidit brist på något, bortsett från lugn och ro, något man tyvärr inte kan köpa sig. Vi har försökt att dölja våra känslor för våra "flykting- barnbarn". Bland annat slår vi aldrig på nyheterna när de är i närheten och vi försöker hålla dem sysselsatta genom att ta dem till simhallar, gå till djurparken och spelhallar.

I allt elände har kontakten oss emellan vuxit sig starkare än någonsin, något vi bägge hoppas kommer att fortsätta, dock utan hjälp av katyusharaketer.

Nechemia Meyers
Frilansjournalist för Menorah, Haifa i augusti



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!