Sommaren 2006 kommer att leva kvar länge i israelernas minne.

Detta var den sommar då familjer från landets övre tredjedel snabbt var tvungna att ta semester tillsammans med vänner eller familjer i södra eller centrala Israel för att undvika att spendera tre veckor i tryckande skyddsrum.

Detta var den sommar då unga universitetsstuderande valde att dra på sig sina gamla armékängor och åka upp till Libanon istället för att ta semester. Detta var den sommar då ett tältläger restes för flyktingar från norr, inte på bekostnad av regeringen, utan av en rysk multimiljonär, Arkady Gaydamak. Detta var den sommar då vandrarhem och övernattningsställen stod tomma i norr och då frukten mognade i Galiléen utan att någon plockade den. Detta var den sommar då campingplatserna runt Gennesaretsjön var tomma och då raketerna till och med föll ned i vattnet. Detta var sommaren då 3 970 Katyusha-raketer skickades mot Israel. De dödade och lemlästade människor, de åstadkom så många skogsbränder att besökande brandmän från hela världen anmälde sig som frivilliga för att bekämpa eldarna.

Detta var också hjältarnas krig. Roi Klein från staden Eli, ett befäl från en av brigaderna i Golan, slängde sig på en granat och räddade därmed livet på två av sina soldater i ett bakhåll i Bint Jbail i södra Libanon. Eli Kahan, min dotters scoutledare, en 22-årig fallskärmsjägare, tog upp en granat som mirakulöst nog inte exploderade. Han kastade den mot två terrorister, de dog och han räddade livet på sin trupp.

Det är möjligt att Sigal också är en hjälte. Hon började baka och baka hemma i sitt kök i Tel Aviv och inspirerade alla sina vänner att baka. Sedan såg hon till att allt levererades till en bas i Libanon. Eller vad sägs om hotellägaren i Jerusalem som upplät hälften av sina rum till familjer från norr som behövde få uppleva några nätter i ro, utan skakande golv och rädsla för raketsplitter.

I Rishon l´Tzion, den stad som annars är känd för Carmels vinfabrik, öppnade alla skolor sina gymnastiksalar och hundratals barn fick uppleva ett "sommarläger" de tidigare aldrig hade varit med om. Rabbinerna från Chabadrörelsen kom med mat, kommunen tog dem på utflykter och kulturella aktiviteter och trots deras rädsla över vad som hände dem därhemma, fick de några underbara dagar borta från fronten vid Haifa, Ma'alot eller Nahariya. Det är möjligt att min väninna Aliza också är en vardagshjälte. Trots fallande missiler tog hon sig varje dag till sitt arbete vid textilfabriken i Carmiel där hon är mönsterkonstruktör. Som frånskild mamma med två barn i centrala Israel vägrade hon hårdnackat att lämna sitt arbete, Nasrallah skulle minsann inte förstöra Galiléens ekonomi totalt!

Varje gång det kommit ett upprop för att hjälpa flyktingarna från norr har israeler öppnat sina dörrar och sina plånböcker, de har hittat ytterligare ett set lakan eller en extra leksak som de tagit med till den plats där familjer från norr har inkvarterats. Kändisar har kommit på besök och underhållit på sjukhus och i skyddsrum, mat och uppmuntran har dagligen lämnats vid skyddsrummen. Min väninna svarade på ett upprop och anmälde att hon kunde ta emot en ensamstående mamma med två barn i sin lilla lägenhet. Då dottern var bortrest hela sommaren planerade hon att lägga de tre personerna i hennes rum; mamman och ett barn i sängen och det andra barnet på golvet. Detta var fram till dess att hon fick reda på att mamman var 94 år och barnen var runt 70 år. Snabbt hittades dock ett alternativt boende för familjen i Herzliya. Boende från norr har också fått gratis guidning och rabatterade teater- och museibiljetter i Tel Aviv och Jerusalem.

Trots att man känner att man inte har nått målet med kriget och att de kidnappade soldaterna i skrivande stund inte har återförenats med sina familjer, drar de flesta israeliska familjer en suck av lättnad. Efter 33 dagars stridande har vi förlorat över 100 soldater och mångfalt fler har blivit skadade, många för livet. Utöver soldaterna har Katuysha-raketerna dödat 41 civila israeler och skadorna på egendom kommer att ta många veckor att uppskatta. Har då Hizbollahs möjlighet att operera fritt från södra Libanon försvunnit? Så här i vapenvilans början är det svårt att svara på den frågan men vad vi definitivt vet är att detta krigs verkliga hjältar är Israels folk som visade upp en tidigare oöverträffad solidaritet med de drabbade.

Janet Mendelsohn Moshe
Frilansjourlist för Menorah, vapenvilans första dag

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet