Neve Michael
En trygg plats i en otrygg värld

Av Hava Levene, projekt- och programansvarig för Neve Michael

Dörrarna till kriscentret slogs upp i augusti månad år 2000. Sedan dess har över 150 pojkar och flickor behandlats där. Över 150 unga människor har räddats till livet, de var de lyckosamma. Otäcka saker händer tyvärr även i Israel. Vissa barn anländer till oss med brännmärken efter cigaretter på sin unga, mjuka hud. Andra med förskräckliga upplevelser i sina sargade själar; en liten pojke såg sin drogpåverkade pappa mörda mamman. Barn som kommer till Neve Michaels kriscenter, kommer hit akut. De anländer till oss dygnet efter att de sociala myndigheterna tagit dem från deras hem med ett domstolsbeslut i handen. Från det ögonblicket är föräldrarna fråntagna vårdnaden. Trots stora ekonomiska nedskärningar fortsätter vår engagerade personal att hjälpa dessa utsatta barn. Vi har en konstant brist på pengar för att kunna diagnosticera barnen och ge dem den professionella terapi de behöver. Tack vare pengar från Sverige har vi kunnat anställa en djurterapeut och ytterligare en lärare.

För de yngsta barnen på kriscentret har vi en lärare för två barn, de något äldre barnen får privatundervisning. De pengar vi får går även till professionella utredningar, något som inte betalas av Socialdepartementet. Vår husdjursterapeut får mycket bra resultat med barnen på kriscentret. En relation med djur innebär både ett givande och ett tagande av oförbehållsam kärlek. Kontakten med djur tar fram dolda karaktärsdrag som ansvar och ledarskap samt beslutsfattande. Genom djuren får barnen möjlighet att närma sig många svårigheter som rädsla och ångest, föräldrar/barn relationer, sociala problem, våld, ilska, död och mycket annat. Barnen som kommer till Neve Michaels kriscenter kan och får inte återvända till det eventuella hem som de hade. De stannar i barnbyn till dess att de blir myndiga. De är här även på helger och lov. Tack Sverige! Ert stöd har påverkat dessa barns liv till det bättre. Vi kan inte göra något åt deras smärtsamma förflutna men tillsammans kan vi lova och ge dem en bättre framtid.

Ett barns berättelse… Ami fördes till Neve Michaels kriscenter vid den ringa åldern av sex år. Under de första dagarna sa han inte mycket, de gånger personalen hörde något svagt handlade det alltid som samma sak: - Jag vill ha tillbaka min boll, brukade han viska fram med sin späda röst, jag vill bara ha tillbaka min boll. Det tog ett tag innan vi förstod vad han talade om, eller insåg den signifikanta roll "Bollen" hade betytt för honom under de mörkaste timmarna i hans unga liv. En av Neve Michaels psykoterapeuter löste mysteriet under en privat timme. Ami bodde tillsammans med sina alkoholiserade föräldrar lägenhet i Pardes Hanna. Den enda uppmärksamhet han fick från den var när han slogs. I fyllan skrek föräldrarna på varandra, det verbala våldet skar rätt in i den lille pojkens kropp, det fysiska våldet fick även han del av. Denna rutin styrde hans dagliga liv och det verkade inte finnas någon väg ut ur eländet. En dag kom ett paket med Amis namn med posten. Det var en födelsedagspresent från en man han aldrig hade träffat, hans morbror från Tunisien. Amis mamma läste kortet, där stod: "Nu är pojken tillräckligt stor för att börja spela fotboll." Ami kommer ihåg lyckokänslan när han först såg den vita bollen med det gyllene märket, han kommer ihåg hur de andra pojkarna i huset tittade på honom med beundrande blickar första gången han tog med bollen ut på gården och hur bra den första sparken kändes. Den korta tid som följde därefter var Ami lycklig. Vad som än hände hemma så kunde han alltid ta med sig sin vackra fotboll ut på den smutsiga gården och spela fotboll med sina kompisar. Han kände sig speciell, för han var grabben med kvarterets bästa boll. Han var den man väntade på när det var dags att spela, gårdens kung! Amis pappa var inte imponerad. En kväll övergick hans fylla i fysisk misshandel. Det var inte första gången Ami fick känna på faderns knytnävar eller bälte. Värst var när pappan skrek "Inget som din äcklige bror skickat från Tunisien kommer in genom dessa dörrar" skrek han till mamman och slängde Amis boll genom fönstret från tredje våningen, mitt i natten… Det var det sista Ami såg av sin älskade fotboll. Nästa dag berättade en vän att en av de större pojkarna hade hittat bollen och sprungit iväg med den. De påföljande veckorna förvärrades situationen i hemmet, de sociala myndigheterna kopplades in och Ami omhändertogs och fördes till Neve Michaels trygga omvårdnad. Nu förstod psykoterapeuten varför Ami aldrig ville vara med och spela fotboll, varför han alltid gick med hängande huvud bredvid fotbollsplanen, minnena var för smärtsamma. Hjälpen kom från en man Ami aldrig hade träffat. Ännu en gång anlände ett paket med hans namn på. Denna gång var givaren inte en familjemedlem utan en person som hade hört talas om Amis berättelse. Även denna gång var bollen skinande vit med ett gyllene märke. Gåvan har givit Ami förtroende för vuxna tillbaka och även tron på sig själv.

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet