Barnbyn Neve Michael i Pardess Hana är en fristad för israeliska barn vars biologiska föräldrar inte längre kan ta hand om dem. Här får 250 behövande barn i åldrarna 4 - 18 år uppehälle, utbildning och en varm, kärleksfull och trygg omgivning.

Neve Michael
- fristad för utsatta barn

Av: Hava Levene, projekt- och programansvarig för Neve Michael.

Neve Michael grundades på 1940-talet i samband med att Jewish Agencys agenter räddade judiska barn ur Förintelsens grepp och tog dem illegalt till Israel. Många kom via Teheran, de så kallade Teheranbarnen. Vissa av dessa har fortfarande kontakt med barnbyn.

Idag smugglas inga barn till Neve Michael längre. Nu handlar det om israeler och de kommer till oss från hela landet. De lämnas i vår vård i unga år, ofta under mycket traumatiska förhållanden. I många fall är föräldrarna fattiga, plågade av mentala sjukdomar, droger eller alkoholberoende. I värsta fall är det en olycklig kombination av allt ovanstående.

Vårt mål är att återskapa en så familjelik situation som möjligt för dessa barn, något de i högsta grad saknar. Vi ger dem bästa möjliga terapeutiska hjälp, vi utvecklar deras unga sinnen och formar dem till stabila, unga vuxna.

Neve Michael har ett moraliskt och socialt ansvar för att skydda barn i nöd. Vi ger dem ett nytt hem, utbildning och mycket, mycket vård och kärlek. Vi försöker hjälpa dem i det trauma det innebär för barn att skiljas från sina biologiska föräldrar. Ett bra sätt att hjälpa barn med svagt självförtroende är att stötta dem till studier. Det är vår fasta övertygelse att bra skolresultat hjälper barnen att tro på sig själva.

Alla barn, bortsett från de på kriscentret, bor i någon av områdets tio familjeenheter. Dessa består av ett gift par med sina biologiska barn samt cirka tolv barn. Tanken är att barnen ska få känna på hur det är att växa upp i en familj med kärlek, värme och stöd. I de flesta fallen försöker vi hålla ihop syskongrupper i samma enhet. Familjeenheten ger barnen de ramar de saknar för att hjälpa dem återhämta sig från sina traumatiska upplevelser. Under 2004 öppnades fyra terapeutiska familjeenheter med något färre barn och mer personal per enhet. Dessa barn har stora emotionella och sociala störningar och kommer, om möjligt, från än svårare familjeförhållanden.

På området finns även en grundskola för 120 barn. Skolan är anpassad för att möta barnens individuella behov. Klasserna är mindre än i Israel i övrigt. På skolan tas även barn från närområdet med svåra familjeförhållanden emot. Dessa barn deltar i skolans fritidsaktiviteter och får läxhjälp, personalen ser till att de får lunch och middag samt hjälp med hygienen innan de körs hem igen.

I samband med att barnen börjar i den israeliska armén tar i princip Neve Michaels ansvar slut. I realiteten fortsätter ansvaret och kontakten livet igenom. Neve Michaels barn flyttar aldrig hem till sina föräldrar igen. Under tiden i armén kommer de till barnbyn på permissionerna och efter armén flyttar de ihop med jämnåriga.

Vi försöker hjälpa våra barn att skaffa sig ett nätverk vid sidan av oss. Vårt mål är att de får en bra utbildning och blir ekonomiskt oberoende. Dock finns vi kvar i bakgrunden, guidar och hjälper till.

Hava Levene

Nyligen fick jag ett hysteriskt samtal från en ung kvinna som tidigare bodde hos oss och som nu studerar till sjuksköterska. Hon var i desperat behov av finansiellt stöd för att avsluta sina studier. Naturligtvis ställde vi upp.

Vi hjälper också våra barn när det blir dags för bröllop, vi hjälper dem att få tak över sina huvuden och vi finns alltid där för dem. I livets berg-och-dalbana står vi vid deras sida.

Precis som deras familjer borde ha gjort från första början.

Kriscentret

Neve Michaels kriscenter öppnade i augusti 2000. Sedan dess har över 150 pojkar och flickor behandlats där, vi har räddat över 150 liv. De som kommit till oss har klarat sig från hemmets hemskheter.

Ja, för tyvärr är det så, det händer förskräckliga saker även i Israel. Vissa barn kommer till oss brännmärkta av cigaretter, andra har sett och upplevt sådant ingen bör se eller uppleva. En av våra pojkar såg sin drogpåverkade pappa döda mamman under ett rus.

Till kriscentret kommer barn från hela landet i åldrarna 4 -15 år som omedelbart måste tas ur sina familjer annars finns risk för deras liv och deras mentala hälsa. Våra dörrar står öppna för dem dygnets alla dagar och timmar. Kraftiga ekonomiska nedskärningar i samhället har inte lett till en minskning av antalet behövande barn, snarare tvärtom.

Cissy, vår husdjursterapeut, har fått mycket gott resultat med sitt arbete. Att ta hand om ett djur är liktydigt med att få ge, och ta emot, oförbehållsam kärlek. Kommunikation utan ord är baserad på känslor, kroppsspråk och tonläge. Att få klappa och kela med djur hjälper barn som har det svårt. Genom kontakt med djuren hjälper vi barnen att ta itu med många svårigheter som oro och rädsla, föräldra-barn relationer, sociala problem, förnekande, våld, ilska, död med mera.

Våra barn har tidigt lärt sig att det kan vara farligt att tala med andra, kommunikation ökar risken för förlöjligande, sarkasm och kritik. Djuren lyssnar utan att kommentera.

Föräldrar till barnen på kriscentret har förlorat sin vårdnad om barnen för all framtid. Dessa barn får inte återvända hem. De är hos oss årets alla dagar, helger och lov inräknade. Dessa barn går i en separat skola och är fysiskt avskilda från de andra barnen. På kriscentret behandlas 15 barn i taget. De stannar där cirka fem månader innan de slussas vidare till oss, till fosterföräldrar eller till andra barnbyar.

Ett barns berättelse Han kom till oss långt efter midnatt. Grindvakten kommer fortfarande ihåg det hemska ögonblicket. Pojken var bara tre år gammal men såg redan ut som om han hade gläntat på dörren till helvetet. Hans kropp skvallrade om undernäring och försummelse, hans för stora, smutsiga kläder var trasiga, de stora blodsprängda ögonen avslöjade förvirring, skräck och rädsla. Kvinna från Socialtjänsten som höll hans lilla hand i sin berättade att grannarna hade hört honom gråta. Han hade gråtit närmare bestämt i tre dagar utan uppehåll innan de slog larm. - Vad heter du lille vän? frågade vakten. Han fick inget svar. Det skulle ta ytterligare två dagar innan det kom ett nästan ohörbart ljud från hans läppar. - T, stammade barnet fram. Jag heter Tomer. Men då hade Tomers fall redan stötts och blötts på Neve Michael. Hans mamma, alkoholist, hade dött när han var två år. Hans pappa, på god väg mot samma öde, hade man hittat utslagen i en gränd, dagen efter Socialen hade tagit Tomer från den vanskötta enrummaren. Under de första månaderna var Tomer en tystlåten figur. Trots att han adopterades av ett par i en av våra familjeenheter skulle det dröja innan han acklimatiserade sig. Vakter, psykologer och dagisfröknar fyllde hans dagar men hans skadade förtroende var svårt att laga. Mestadels satt detta rädda, tillbakadragna barn och stirrade tomt framför sig och undvek ögonkontakt med alla. Det har gått fem år sedan dess. Nu avskärmar sig Tomer inte längre från andra, han har accepterat att på Neve Michael är han ett av många barn med liknande erfarenhet och att dessa barn nu är hans klasskamrater och vänner. När Tomer leker med sina vänner blossar hans kinder av glädje. När en vuxen frågar honom något låter han den vuxne ta del av hans värld och få se honom in i hans stora bruna ögon. Det finns dock fortfarande kvardröjande spår av det trauma Tomer överlevde. I klassrummet har han koncentrationssvårigheter och han kräver mycket hjälp. Det kommer att ta år av terapi, stöd, vägledning, kärlek, omvårdnad samt en stor portion tålamod innan man kan försäkra sig om att denna dyrbara pojke kan fortsätta sin utveckling till ett normalt barn. På Neve Michael får han allt det.

Detta gör vi från Sverige

Sedan barnbyn Neve Michael "adopterades" av Förenade Israelinsamlingens givare för fyra år sedan har mycket hänt. Situationen i Israel är svårare i dag än den var då, och de sociala problemen gör att barnbyn går på högvarv. Säkerhetssituationen, barnbyn ligger i Pardess Hanna, bara några kilometer från Västbanken, gör att flera terrorattentat ägt rum i närheten och dels bidragit till att barnen mår sämre, dels till att man måste ha ständig bevakning vid byn.

Vårt engagemang började med att skolan i byn byggdes ut och renoverades. Detta var en förbättring man drömt om länge och som vi kunde hjälpa dem att uppfylla, tack vare ett arv efter Marja Entrich och en del andra donationer.

Elisabeth och Georg Citrom beslöt för två år sedan att hedra sina föräldrar, som mördades i Förintelsen, genom att investera för framtiden. De finansierade renoveringen av ett bostadshus i Neve Michael.

Andra bilden från vänster Den enhet familjen Citrom från Sverige hjälpt till att renovera och bygga ut.

Dessutom har olika givare gett gåvor till bar- och batmitzva-firande av barnen, en del givare har på egen hand rest till barnbyn och haft med sig kläder och leksaker, vi har kunnat hjälpa en del barn till specialister på Weizmann-institutet i Haifa och andra givare har sett till att barnen kunnat få mer hjälp av speciallärare. Det finns många fler exempel.

Nu tas snart första spadtaget för en grundlig renovering av ett oerhört nergånget bostadshus, Beit Levanon. Men det finns mycket mer att göra och många barn att hjälpa. Det är bara resurserna som sätter gränsen för vilken hjälp vi kan ge.

Välkommen att hjälpa till.

Det finns många sätt… Barnen i Neve Michael behöver mycket hjälp - och det finns många sätt för dig som givare att göra en insats på. Ett färskt exempel är mannen (han vill vara anonym), som gav sin mamma en annorlunda 80-årspresent. Han stödjer tio barn med 150 kronor i månaden under ett år, vilket ger dem möjlighet till mer extra stöd i skolan och annan hjälp som gör livet lättare. Gåvan är på 18 000 kronor och hjälper alltså tio barn under ett helt år. Mamman får ett vackert diplom och vetskapen att tio barn i Neve Michael mår mycket bättre. Kanske du blir inspirerad av hans insats?

Ännu ett bostadshus renoveras

Husen i Neve Michael har stått i många år nu. Eftersom byn grundades för 60 år sedan och man knappt haft några medel för att renovera och underhålla husen, är många nu på gränsen till beboeliga för barnen och de vuxna. Det är därför oerhört glädjande att vi nu har kunnat ge barnbyn ett glädjande beslut: Våra givare har bidragit med tillräckligt med pengar för att vi ska kunna ta på oss renoveringen av ytterligare ett bostadshus!

Beit Levanon är en 450 kvm stor byggnad som är så nergången att man i princip bara kan behålla skalet, medan hela interiören byggs upp på nytt. Byggnaden består av två flyglar som vardera bebos av 16 pojkar (fyra i varje rum), två volontärer som gör vapenfri tjänst i armén och två anställda. Till detta kommer en fosterfamilj med fyra medlemmar. Det är alltså över 40 personer som dagligen ska bo, äta, göra läxor och kunna ha ett drägligt liv i byggnaden. Det fungerar inte alls i dag.

Efter ombyggnaden kommer barnen i stället att vara tre i varje rum, placeringen av olika rum görs så att möjligheter till t ex läxläsning och att kunna ha lugn och ro på fritiden blir bra, alla rum får också nya möbler, fräscha toaletter, badrum, kök och matsal byggs, luftkonditionering sätts in, nya elinstallationer görs, exteriören målas och området runt huset görs trevligt.

Allt detta kostar förstås stora pengar, närmare bestämt 740 000 dollar eller cirka 5,1 miljoner kronor. Av detta har en generös donator redan bidragit med hälften och andra givare med nästan hela återstoden. Vi behöver ytterligare 50 000 dollar eller 350 000 kronor för att ha hela projektet i hamn, och här hoppas vi på dig som läser detta.

Kan du tänka dig att hjälpa till, kontakta mig. Alla gåvor, stora som små, är välkomna. Det finns möjlighet att t ex hedra en anhörigs minne med en plakett i Beit Levanon. Ring eller mejla mig för mer information och välkommen med din gåva.

Ulf Cahn 08-667 67 70 eller ulf.cahn@israelinsamlingen.org

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet