Av Noomi Stahl-Berlinger

Vi har fått en liten flicka. Det är ganska många år sedan sist, och vi hade hunnit glömma hur underbart det är att ha en nyfödd baby. Visst är det jobbigt också, men det spelar ingen roll. Inget går upp mot känslan av ett snusande litet barnhuvud mot halsen, den berusande doften, det första medvetna leendet. Liksom efter tidigare födslar har jag redan glömt förlossningen. Kanske är det ett av hjärnans trick för att garantera fortsatt fortplantning.

På grund av babyn håller vi oss hemma lite mer än vanligt. Delvis höll jag mig hemma de första veckorna, eftersom varje utflykt med den nyfödda Avital slutade med att jag blev utskälld av någon välment själ. "Det är alldeles för kallt" kritiserar en vilt främmande tant. "Barnet fryser". Minst tio gånger har jag blivit tillsagd "Hos oss är det inte brukligt att ta ut spädbarn på kvällen de första fyrtio dagarna". Jag förklarar då att jag kommer från Sverige och därför förstår mig utmärkt på kyla. Alla israeler har sett bilder på finska vinterbadare på TV så med den mentala bilden låter de mig i allmänhet hållas. Ett annat, och mer seriöst skäl att hålla sig hemma, är oron för attentat. Liksom många andra Jerusalembor undviker jag för närvarande att åka in till stan. Innerstans affärer går långsamt under, först försvann turisterna, och nu föredrar även lokalbefolkningen att handla i något välbevakat shoppingcentrum. Borgmästaren kontrar med diverse gratis jippon, som till exempel konserter, men rädslan överväger nog i de flesta fall. Många av turiststråket Ben Yehudas affärer har en skylt där det står "Stora rabatter till modiga turister". Men om det är lugnt i några veckor kommer åtminstone Jerusalemborna tillbaka.

Det är omöjligt att leva med rädslan hela tiden
Varje tecken på förhandlingar, varje positivt uttalande från Arafat eller bannor från Amerika, gör att hoppet tänds igen. Nu blir det kanske bra, nu kan man åka in till stan. Även här sållar hjärnan fakta. Var och en ritar sin egen rädslas karta. En del åker inte buss för det är farligt, en del handlar på eftermiddagen, för då brukar det inte vara attentat, andra går aldrig på vissa utsatta gator. Själv åker jag hellre 6 mil till svenska ambassaden i Tel Aviv än tar bilen två kilometer till konsulatet som ligger i östra Jerusalem.

Det är alldeles för många gubbar som bestämmer. Jag är säker på att världen, och särskilt mellanöstern, hade sett annorlunda ut om fler kvinnor hade delat makten. När jag ser alla gubbar på TV, både de som slåss, och de som kommenterar och förklarar varför de andra slåss, får jag tårar i ögonen av frustrering och leda. Men gubbarna, de får aldrig tårar i ögonen.

Kvinnor har gått i täten
Kvinnor har gått i täten för två av de största folkliga påtryckningsgrupperna i Jerusalem. En grupp, kvinnor i svart, har varje fredag i åratal stått i en av de centrala korsningarna och demonstrerat mot vad de kallar ockupationen på Västbanken. Den andra gruppen, kvinnor i grönt, är av motsatt åsikt och anser att ingen av de inblandade regeringarna gör tillräckligt för att skydda bosättarna och försvara landet. Alla dessa hängivna och vältaliga kvinnor står med sina plakat i alla väder, de skriver brev, de uttalar sig i pressen. De argumenterar oförtrutet för det de tror på. Men de slåss inte. Men tydligen har inte alla kvinnor ett behov av att beskydda.

Det senaste självmordsattentatet i min hemstad Jerusalem utfördes av en kvinnlig terrorist, en ung, frånskild, välutbildad palestinska med svåra hemförhållanden. Kvinnliga terrorister är annars ovanliga men numera måste man titta misstänksamt på alla förbipasserande på gatan. En del av självmordsattackerna har utförts av palestinier förklädda till soldater eller ultra-ortodoxa judar.

Religion är till sin natur konservativ
Religion är till sin natur konservativ, men inte all religion är reaktionär. Vi har varit på många Bat Mitzvor, en form av konfirmation för flickor, på senaste tiden. När jag fyllde tolv år och blev Bat Mitzva för knappt trettio år sedan höll min farfar, Rabbin Eliezer Berlinger, tal till mig från predikstolen i den ortodoxa synagogan Jeshurun i Stockholm. Det var då första gången i den synagogan en flickas Bat Mitzva uppmärksammades på det sättet. Sen dess har det blivit norm snarare än undantag.

Och nu går man ett steg längre. Höjdpunkten för pojkarnas konfirmation, Bar Mitzva, har traditionellt varit att de för första gången kallats upp till Toran för att säga en välsignelse och läsa ett avsnitt ur veckans Tora text. Att läsa ur Toran är inte lätt och det tar vanligtvis några månader att lära sig den rätta melodin En ny generation flickor gör nu detsamma. Tillsammans med männen, eller vid separata kvinnogudstjänster, läser de ur Toran och kommer bokstavligen så nära den ursprungliga texten som man bara kan. Liksom vi, som är födda efter Israels tillkomst, inte kan föreställa oss världen utan en judisk stat, så upplever de här unga kvinnorna det som självklart att de kan och får läsa ur Toran. Att i stället för hesa målbrottsröster, höra de höga flickrösterna sjunga ut inför församlingen, är en revolution. Min förhoppning är att dessa flickor inte låter sig stoppas och kommer att använda sitt goda självförtroende inom andra områden också.

Jag tittar på vår lilla oskyldiga baby
Jag tittar på vår lilla oskyldiga baby och hoppas att världen kommer att bli bättre när hon växer upp. Kanske kan det bli en värld där starka, duktiga tjejer visar vägen. Eller som Gud själv säger till den bibliske Abraham när han är missnöjd med Saras beslut att skicka iväg Hagar och Ismael. "Lyssna till Sara i allt hon säger dig, ty genom Isak är det som säd ska uppkallas efter dig" (1 Mos. 21-12).

Huka er gubbar, nu läser hon i Toran.

Av Noomi Stahl-Berlinger

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet