Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

POLITIK

Sant och osant om Jerusalem
Arabiskt byggande 1967 - 1997

Under det kommande året skall Jerusalems slutliga status avgöras genom förhandlingar mellan Israel och PLO. Som bekant vill Arafat göra "Östra Jerusalem" till huvudstad i sin palestinska stat, medan Israel har förklarat att Jerusalem är Israels eviga och odelbara huvudstad. Många utomstående har blandat sig i debatten om Jerusalem, kanske utan att ha alla fakta klart för sig. Med utspel från för många håll kan förhandlingarna bli utomordentligt svåra att föra till ett lyckligt slut. De försvåras ändå av att Jerusalems kommun ser ut som ett lapptäcke, där arabiska samhällen och israeliska förorter ligger mer eller mindre inflätade i varandra, och där det även inom många av dessa enklaver och byar bor judar och araber om varandra. Se kartan på omslaget.

Israel Kimhi är stadsarkitekt som under förre borgmästaren Teddy Kollek åren 1963 till 1986 var ansvarig för storkommunen Jerusalems stadsplanering. Han känner till varje sten i denna stad och är i en unik position att uttala sig objektivt om frågor som rör arabiskt byggande.
Idag leder Kimhi forskningen om Jerusalem vid Jerusalem Institute for Israel Studies samt föreläser vid Hebreiska universitetet. Han har publicerat en faktaspäckade redogörelse, som har titeln "Arab Building in Jerusalem 1967-1997"*). Den torde idag, två år senare, fortfarande vara helt aktuell och ger en annan och sakligare bild av läget än den som projiceras av de politiska slagorden. Mycket i förmedlingen av nyheter om Jerusalem innehåller en blandning av missuppfattningar och desinformation. Ofta påstås det att Israel håller på att "judaisera" Jerusalem och att araber tvingas lämna staden (i svenska media kallas detta för "etnisk rensning") eller leva trångbott. Israel anklagas även för att hindra araber från att bygga, samt för att rutinmässigt riva arabiska svartbyggen samtidigt som man i stor skala bygger för judar och förändrar den demografiska balansen i staden.
Israel Kimhi har kommit fram till att påståenden av detta slag sällan är sanna. Menorah presenterar här ett referat av Kimhis bok.
Red.
*) Denna skrift, ISBN 0-9661548-0-0, finns bl.a. på Kungl. Biblioteket i Stockholm, Stockholm Judiska Församlings bibliotek, Israels ambassads kulturavdelning och Institutet för judisk kultur i Lund samt Svensk Israel-Information.


BYGGANDET I ÖSTRA JERUSALEM
Palestinierna har upprepade gånger gjort gällande att den israeliska regeringen inte ger dem tillstånd att bygga på sin mark, medan tillstånd givits till stora byggen för den judiska befolkningen. Ytterligare påståenden har fällts om en orättvis fördelning av offentlig service mellan de judiska och de arabiska bostadsområdena, liksom att de israeliska myndigheterna anklagats för att fördela investeringar orättvist. Anklagelser om att Israel kränker den arabiska befolkningens medborgerliga rättigheter har också framförts.
Det är dock så att ingen, vare sig jude eller arab, får bygga hur som helst. Det finns i Israel (som i alla västländer) många generella och tekniska restriktioner som begränsar byggandet för båda grupperna. Trots det är det när visst byggande inte tillåtits i den arabiska sektorn som det skapat uppmärksamhet. Detta har i sin tur tjänat som exempel på att den israeliska regeringen skulle ha som policy att begränsa den arabiska befolkningens tillväxt och utveckling i Jerusalem.

Det verkliga arabiska byggandet har kartlagts med hjälp av flygfotografering, inventering av utfärdade bygglov, fastighetstaxeringslängder och empiriska studier.

Sedan Jerusalem återförenades 1967 har Israel byggt ett stort antal bostäder på de områden som kommunen annekterade. Dessa områden hyser nu en tredjedel av Jerusalems judiska befolkning. I och med återföreningen 1967 ökade även Jerusalems arabiska befolkning. Som konsekvens ökade byggandet även i Jerusalems arabiska sektorer.

De ekonomiska banden mellan Jerusalem och Västbanken, liksom de arabiska områdenas etniska, sociala och religiösa struktur går i många fall inte att särskilja från själva Jerusalem. Många av de arabiska invånarna ser sig som jerusalembor i alla avseenden. Åtskilliga har också ett särskilt id-kort, som ger dem fördelar i Jerusalem trots att de har sin hemvist utanför staden.

TOMMA LÄGENHETER
Det är värt att observera att det senaste decenniets arabiska bostadsbyggande har utvecklats både inom Jerusalem och på angränsande områden, såsom i A-Ram, Kafr Akab och Semirmis. Allt fler flerfamiljshus byggs där. I några av dessa arabiska bostadsområden, exempelvis i A-Ram, har många av de nybyggda lägenheterna ännu inte fått några hyresgäster.
Detta märkliga faktum tycks tyda på att det finns ett överskott av bostäder eller att lägenhetspriserna är för höga för att den arabiska delen av befolkningen skall kunna betala dem. Oavsett anledning kvarstår det faktum att färdigbyggda lägenheter fortfarande är obebodda vilket jävar påståendet att den arabiska delen av befolkningen skulle sakna bostäder.

STADSPLAN MED FÖRHINDER
När Jerusalem återförenades efter 19 år som delad stad och 1967 expanderade befann sig staden på två olika utvecklingsnivåer - en israelisk och en jordansk. Israel hade en plan från 1959 för västra Jerusalem, medan det fanns en jordansk plan för endast 8% av det nytillkomna landområdet, inklusive Gamla stan och dess omgivning. Den jordanska planen hade ärvts från det brittiska mandatet. Ingen av dessa två planer passade för den återförenade staden.
Jerusalems kommun har därför haft faktiska svårigheter att införa en enhetlig stadsplan som alla stadens invånare kan dra nytta av. Stadsplanen har tolkats som politiskt motiverad med avsikt att hindra arabiskt byggande.

Fortfarande under många år efter återförenandet saknade östra Jerusalem en detaljerad stadsplan. En sådan krävdes och måste godkännas av myndigheterna för att byggnadstillstånd skulle kunna utfärdas och byggande påbörjas.
Två huvudorsaker hindrade att stadsplanen gjordes klar: De arabiska invånarna registrerade inte sin mark (markägande registrerades inte i markregistret utan i skattelängderna) och det var komplicerat att göra en stadsplan för de många jordbruksbyarna som införlivats i kommunen.

MARK FÖR ALLMÄNNYTTAN

Även andra problem tillstötte. All utveckling av kommunal mark, i Israel eller annorstädes, innebär oundvikligen att mark måste exproprieras för allmännyttiga ändamål. Expropriation av detta slag är naturligtvis en central åtgärd att vidta för att kunna tillhandahålla offentliga tjänster exempelvis inom utbildning, kultur och religion. Samma sak gäller vägar - något som kommunen enligt lag måste erbjuda sina medborgare. Men med anledning av det arabiska motståndet var de israeliska stadsplanerarna tveksamma till att göra upp planer som skulle innebära att kommunen behövde expropriera upp till 40% av marken för allmännyttiga ändamål.

Vidare var en stor del av områdena som annekterats till Jerusalem jordbruksmark och kunde därför inte utnyttjas för samhällsutveckling. Om Jerusalem skulle utvecklas på ett rationellt sätt var det nödvändigt att göra upp detaljerade planer som kunde medföra såväl sammanslagning som uppdelning av jordlotter - i bästa fall en lång och svår procedur även med en befolkning som accepterar behovet av modern stadsplanering. Den arabiska befolkningen på landet var inte van vid moderniteterna och kommunen ville inte tvinga sig på dem för snabbt.

Vid den här tidpunkten var det även svårt för de israeliska myndigheterna att tillåta godtyckligt byggande på områden som ännu inte var inbegripna i stadsplanen, eftersom det då skulle äventyra den framtida planeringen.

Under de första två åren efter Jerusalems återförenande ansökte den arabiska delen av befolkningen sällan om byggnadstillstånd. Trycket på Jerusalems kommun att utfärda tillstånd var alltså inte så stort under den perioden. I takt med att den arabiska sektorn snabbt började växa, ökade också dess behov av bostäder och därmed ökade även antalet ansökningar om byggnadstillstånd. Under de första åren efter återförenandet var den kommunala stadsdelsnämnden inte i stånd att presentera en detaljplan för den arabiska sektorn, vilket skulle ha behövts.

KOMPROMISS
Den arabiska befolkningens reaktion blev att istället bygga svart. För att begränsa det olagliga byggandet och samtidigt få de arabiska invånarna att engagera sig i det byggande som tjänade allmännyttiga ändamål, ändrade kommunen sin praxis. Staden tillämpade därför delar av lagen om planering och byggande, vilket gjorde det möjligt att utfärda byggnadstillstånd redan medan stadsplanen förbereddes. Tanken var att underlätta för invånarna att bygga i närheten av redan existerande hus utan att för den skull inkräkta på mark som skulle behövas för gemensamma behov, t.ex. vägar. Den arabiska befolkningen uppfattade detta beslut som en begränsning av deras frihet eftersom det betydde att de inte fick bygga varhelst de önskade.

Det centrala problemet var, och är fortfarande, svårigheten att utveckla markområden och genomföra erforderlig avstyckning. Mark i den arabiska sektorn är i privat ägo. Utan en fullständig ägarregistrering av marken och utan detaljerad stadsplan finns det inte någon praktisk möjlighet att utfärda byggnadstillstånd. Det har varit svårt att förklara för en arabisk invånare varför han inte får bygga på mark som han äger och som, i vissa fall, är den enda jordlott han ägde.

GODTYCKLIGT BYGGANDE SLÅR TILLBAKA
Tidigare har myndigheterna sett mellan fingrarna när det gäller det arabiska byggandet, vilket indirekt inneburit att man tillåtit godtyckligt uppförda hus. Som en följd av detta har det i vissa områden uppstått stora tomma ytor mellan de sporadiskt utplacerade husen. Denna typ av byggande leder till svårigheter när man samtidigt skall förse området med modern infrastruktur. Att fortsätta se mellan fingrarna rörande det godtyckliga husbyggandet underminerar möjligheterna till all rationell framtidsplanering och på längre sikt innebär det att det slår tillbaka mot invånarna själva. En sådan policy för nämligen med sig att det skulle blivit omöjligt att tillhandahålla offentlig service såsom skolor och daghem, vägar och avloppssystem.

Inte desto mindre har dessa uppenbara problem, som kommunen har mött i sitt försök att genomföra en enhetlig planering till gagn för alla invånare, tolkats som en politiskt motiverad policy i syfte att förhindra arabiskt byggande. I några fall har enskilda individers problem blivit föremål för en bred mediabevakning. Detta har felaktigt skapat intrycket att stadens enda intresse har varit att stoppa arabiska byggen. Tyvärr har journalister sällan ansträngt sig för att ta reda på hur många byggnadstillstånd som faktiskt givits till araber.

ARABERNA BYGGER I STOR SKALA
Mellan 1971-1994 beviljades t.ex. byggnadstillstånd för 1,1 miljon kvadratmeter för arabiska invånare. Som en jämförelse kan det nämnas att den ultra-ortodoxa judiska gruppen, vilken är ungefär lika stor som den arabiska, fick byggnadstillstånd för 0,954 miljon kvadratmeter under samma period.
Det har ofta framhållits att under de senaste 30 åren har israeliska regeringar byggt ungefär åtta nya judiska bostadsområden och i princip inget för araberna. Förklaringen till detta är inte bara politisk, såsom den oftast beskrivs. Det handlar även om de båda gruppernas olika behov. I den judiska sektorn har nya bostadsområdena kunnat skapas för att det finns en centraliserad markmyndighet och att byggentreprenörer ägt stora jordlotter där man kunnat bygga flerfamiljshus på ett rationellt sätt.
Inga sådana faktorer har präglat östra Jerusalems arabiska sektor. Först och främst är araberna inte intresserade av att dra nytta av de bostäder som den israeliska regeringen tillhandahåller. Detta har tvärtom betraktats som kollaboration.
Trots det och andra svårigheter som följer med utvecklingen och byggandet i den arabiska sektorn, och trots arabiska påståenden att israeliska regeringar hindrat byggande pågår det arabiska bostadsbyggandet i stor skala. Detta bevisas av såväl statistik som flygfotografier.

Sammanfattning
Jerusalems arabiska befolkning växer fortare än den judiska.
Sedan Jerusalems återförening 1967 har stadens arabiska befolkning vuxit med 163,4%. Den judiska har ökat med 113,4%. Jerusalem är alltså "mindre judiskt" idag än den var 1967. Faktum är, att den arabiska befolkningen i Jerusalem med omgivning har ökat snabbare under de senaste 30 åren under israeliskt styre än den gjort under någon annan period under 1900-talet.
Byggnadstillstånd till araber har beviljats i motsvarande utsträckning som till judar. Under perioden 1974-1995 har den arabiska sektorn i Jerusalem fått byggnadstillstånd för fler kvadratmeter än vad den lika snabbt växande judiska ultra-ortodoxa gruppen fick under samma period.

Översättning och bearbetning: Marie-Hélène Boccara och Franz T. Cohn, Svensk Israel-Information

FAKTA
LANDYTA
Jerusalem är Israels mest befolkade stad, liksom det är Israels till ytan största stad med sina 123 kvadratkilometer (jämfört med Tel Avivs 51 och Haifas 49 kvadratkilometer). Före återförenandet 1967 utgjorde västra Jerusalem (under israeliskt styre) 38 kvadratkilometer och östra Jerusalem (under jordanskt styre) bara sex kvadratkilometer. Några dagar efter återföreningen ökade Jerusalems yta till 108 kvadratkilometer. Det mesta av den tillkomna ytan ingick i området utanför den s.k. gröna linjen, som benämningen är på den israeliska gränsen före sexdagarskriget. Inrikesministeriet beslöt 1993 att ytterligare utöka staden västerut genom att inkludera 15 kvadratkilometer av den del av Judéen som ligger inom Israels internationellt erkända gränser.

BEFOLKNING
I slutet av 1996 hade Jerusalem en befolkning på 603 000 av vilka 422 300 (70%) var judar och 180 700 (ca 30%) araber. 91% av den arabiska befolkningen är muslimer, medan 9% är kristna. Antalet kristna minskade under det jordanska styret (1948 - 1967) men har ökat igen under israeliskt styre (från1967). Den kristna andelen i procent har dock minskat, främst beroende på den mycket höga nativiteten bland muslimer. En annan bidragande orsak är att fler kristna araber utvandrar, främst till Sydafrika och USA.
I relativa termer har Jerusalems judiska befolkning sedan 1967 ökat med 113,6%, medan stadens arabiska befolkning har ökat med 164,4%. Prognoser för år 2020 tyder på att trenden kommer att fortsätta och att Jerusalem vid den tidpunkten antas ha 820 000 invånare. En tredjedel av dessa kommer då att vara araber.

Klicka här för att se bilder:

Jerusalems karta som visar befolkningsfördelningen 1996 i Stor-Jerusalem. Den heldragna linjen är den nuvarande kommungränsen. Karta av Vered Shatil.
jerusalem450kbgif

Fotografier av den arabisk förorten A-Ram i norr med många nybyggda flervåningshus.
jerusalem112kbjpeg



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.