Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Aktuellt

4-97 sid.8

Jag var där !

Ögonvittnen skildrar sina skakande upplevelser av bombdådet på en shoppinggata i Jerusalem
Av Menorahs korrespondent Janet Mendelsohn Moshe

Trots alla säkerhetsåtgärder lyckades än en gång tre terrorister infiltrera själva centrum av moderna Jerusalem, döda fem personer och skada 90, och det bara en månad efter attacken i huvudstadens stora utomhusmarknad Mahane Jehuda.
-Efter dånet av explosionerna följde en dödens tystnad, berättar forne stockholmaren Artur Frajnd, som sårades vid explosionen. Frajnd kastades till marken av tryckvågen men lyckades kravla sig upp efter den första chocken. Luften genomkorsades av de sårades förtvivlade skrik och ambulansernas tjutande sirener, som bröt den spöklika tystnaden.
Han hade sinnesnärvaro nog att fatta precis vad som hänt. Han plockade till och med upp barnens skolböcker, som han just hade köpt.
-Jag minns att jag var förvånad över att bomberna inte lät ännu värre, men just då kände jag inga smärtor, fortsatte Frajnd. Det tog en bra stund innan jag begrep att jag var skadad och blödde ordentligt.

Den 4 september 1997 klockan 15:09. Man hade bara hunnit tre dagar in på det nya skolåret och klockan tre på eftermiddagen myllrade det av ungdomar på Ben Jehudas gågata.
Både jerusalembor och turister gillar den mysiga atmosfären med butiker och kaféer, med folk som strosar omkring och pratar eller tittar i skyltfönster på en av Jerusalems populäraste trivselgator.
Meytal Peri, som går i tolfte klass, minns att hon såg tre misstänkta figurer på Ben Jehuda några sekunder innan bomberna sprängdes - det var två unga män och en tredje man som var utklädd till kvinna.
En av männen gick fram till henne och grabbade tag i hennes arm, men instinktivt gav hon honom en karatespark, som hon lärt sig på kursen i självförsvar.
Rami Kozashvili, som arbetade i en affär intill, såg att Meytal blev attackerad och gick fram för att hjälpa henne. I samma ögonblick utlöste mannen bomben och sprängde sig själv i bitar och samtidigt den 20-åriga Rami, som träffades av det fruktansvärda mordvapnets oerhörda kraft.
Meytal fick svåra benskador men tackar sina kunskaper i karate och sin snabba reaktion för att hon överlevde. Bara ett par sekunder därefter sprängdes ytterligare två bomber, som drabbade ännu fler offer.

Israel begravde sina unga prinsessor.
Trettonåriga Yael Botwin hade just sagt adjö till sina nya skolkamrater och gick nerför Ben Jehuda mot sin busshållplats. Hon fick ta emot den tredje bombens fulla styrka mitt framför Café Atara, en av Jerusalems populäraste mötesplatser sedan femtio år tillbaka.
Redan 1979 desarmerade man en bilbomb utanför Atara, och 1987 hade man hittat en annan bomb där, men mirakulöst nog åstadkom den inga skador.
Yael, äldst av tre systrar, hade kommit på alija från USA till Israel tillsammans med familjen. Efter ankomsten till Israel hade de redan upplevt en tragisk förlust, då fadern dött av en hjärtattack två år tidigare. Hon begravdes nu vid hans sida på Jerusalems begravningsplats och hundratals flickor från deras skola kom till hennes begravning. Två andra flickor i nionde klass, Sivan Zarka och Smadar Elhanan, dödades vid katastrofen och deras bästa vän kämpar för sitt liv, när detta skrivs. Och medan världen bevittnade prinsessan Dianas tragiska begravning, begravde Jerusalems invånare sina "prinsessor" med tysta tårar och utan närgångna kameror.

Träffpunkten framför andra
Till Ben Jehuda i centrala Jerusalem skall man gå om man vill möta en god vän, dricka en kopp gott kaffe och bli sedd av alla människor eller bara titta in i boutiquer och souveniraffärer.
Eliahu Markovitch brukade ofta ta ledigt från banken i närheten för att äta en bit, och den här torsdagen skulle han äta lunch på Ben Jehuda med sin son Itai. Just när de började smaka på en maffig pita-macka, sprängde sig den tredje terroristen i luften mindre än en meter från far och son. Trots att han var allvarligt skadad, såg Eliahu sin son omvärvd av eldslågor och lyckades släcka dem, varmed han troligen räddade tolvåringens liv. Själv förlorade han medvetandet och dog av sina obotliga skador efter flera dagars plågor på sjukhuset. Itai ligger i skrivande stund fortfarande på intensiven i Hadassahsjukhuset.
Jerusalemborna tog sig snabbt samman. Bara timmar efter bombkrevaderna lagades alla krossade glasrutor, och de tragiska blodspåren skrubbades bort från Jerusalems stenar. Men först hade poliserna noggrant undersökt hela katastrofplatsen på jakt efter alla tänkbara spår, som ska hjälpa dem att finna denna terroristcell, som hade blandat till det explosiva materialet och hjälpt förövarna.
Man tror att samma grupp, som låg bakom terroristattacken på Mahane Jehudas grönsaksmarknad, då 15 människor dödades, nu har slagit till igen vid den här likartade fruktansvärda självmordsbombningen.

Nästa dag: allt öppet igen
Nästa dag, den 5 september, var nästan alla de 50 affärerna och restaurangerna, som drabbats av skador, åter öppna som vanligt.
Och massor av folk kom dit - alla nyfikna, försäkringsbolagets experter, glasmästare, ungdomar, som satt och tände ljus och läste psalmer på olycksplatsen.
-Det är en känsla av hjälplöshet, som biter sig fast, förklarar sjuttonåriga Gadi Cohen, medan hon äter en stor glassportion på ett utecafé.
-Avstängningen av territorierna har inte lyckats helt hejda tillflödet av palestinska araber från Judéen, Samaria och Gazaremsan. Och Nethanyahus löfte om "en säker fred", som han avgav innan han blev vald, har det inte blivit något av. Vi tänker i alla fall inte sluta upp med att komma till Ben Yehuda för det här som hänt nu!

Besökarna har inte blivit avskräckta.
Turisterna var försiktiga men kom ändå dit igen. Virginia Caldwell från Seattle höll med om att detta var en fruktansvärd tragedi, men hon insåg att folk kan bli skjutna också när de kör på Amerikas motorvägar. En utländsk student, som inte låter sig avskräckas av terrorismen, är 26-åriga Shoshana Lissman från Tyskland. Under de två år hon varit i Israel har hon haft den enorma oturen att drabbas av två terroristattacker. När hon var alldeles nykommen för att ta sin examen i judisk filosofi vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem 1996, var hon ombord på buss nr 216, som flög i luften på väg till Mount Scopus. Hon undkom som genom ett under alla skador. Men lika tursam var hon inte nu i september, då Ben Jehuda drabbades av sina tre bomber. Hennes ben och rygg blev fullpepprade av spikar och glasskärvor, som grävt sig djupt in i köttet.
Trots sina fruktansvärda erfarenheter har Shoshana ingen tanke på att lämna Israel.
-Jag anser att judar måste leva i Israel, och om jag skulle ge mig härifrån nu, vore det att erkänna mig besegrad. För övrigt är Tyskland inte någon plats där judar skall leva idag.
Gregg Saltzman från New Jersey känner ungefär detsamma.
-Mina föräldrar inser nu efter den här fruktansvärda upplevelsen att om jag säger att jag vill stanna i Israel och skapa mig ett hem här, så är det för att jag är starkt motiverad.
Gregg Saltzman, som är 25 och utbildad chiropraktor, hade just bestämt sig för att gå på alija och öppna egen praktik den där dagen, då han satt på ett café på Ben Jehuda tillsammans med ett helt gäng amerikanska och kanadensiska vänner.
-Det som hände nu har bara gjort min övertygelse ännu starkare, försäkrar han.

Livet måste fortsätta
Artur Frajnd gick också tillbaka till Ben Jehuda veckan efter attacken.
-Vi lever ju här, och livet måste fortsätta, konstaterar han. -Om detta måste hända, tackar jag Gud för att jag inte blev värre skadad. På sjukhuset fick han besök av dussintals vänner och bekanta, bland dem hans arbetsgivare Miriam Ben Porat, som är chef för Riksrevisionsverket, och Jerusalems borgmästare Ehud Olmert. Shaare Zedek-sjukhuset var fyllt av deltagande människor, som kom för att uppmuntra och stödja de skadade. Frajnd hade också bara gott att säga om Israels riksförsäkringsverk som tar ansvar för alla offer för terroristdåden.
Artur Frajnd gjorde sin alija 1973 som ung man och gifte sig med flickvännen från Stockholm, Miriam Ettlinger, i Jerusalems gamla stad. De har fyra barn. Amos, 22, är officer i israeliska marinen. Mika, 20, gör också sin obligatoriska tjänstgöring i armén. Joel, 15, går på gymnasiet och den yngsta, Tamar, 12, firade sin Bat Mitzva i Jerusalem veckan efter terroristattacken. Även om hennes far haltade efter sin skada, har familjen oändligt goda skäl att vara tacksam.
Efter en noggrann undersökning och några stygn på sjukhuset direkt efter explosionen fastställde läkaren att det djupaste såret orsakats av en fem centimeter lång skruv, som fortfarande var kvar i benet. En operation avlägsnade skruven, som lyckligtvis inte skadat benvävnad, nerver eller blodkärl.
-Jag hade gärna velat se skruven och behålla den som ett minne, säger Artur Frajnd. Men bland alla säregna souvenirer man kan hitta på Ben Jehuda får vi hoppas att detta var sista gången som tragiska föremål av det här slaget dykt upp där.
Bearbetning och översättning NWB

Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.