Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Jerusalem

Menorah på Internet


Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah - från och om Israel

3:96s4

Jerusalem 3000


JERUSALEM - Alla kyrkors fria stad


Av Göran Larsson

I snart 30 år har Jerusalem varit en öppen stad - för första gången i mannaminne. Under 19 år dessförinnan var delar av staden ockuperade av Jordanien. Ett ingenmansland med taggtråd, vallgravar och murar samt brädplank som skydd mot krypskyttar gick tvärs igenom den delade staden. Många kristna besökare från den tiden minns de omständliga procedurerna man måste genomlida för att ta sig från ena halvan till den andra. För judar och för stadens övriga invånare förblev det dock en ouppfylld dröm att gå över till andra sidan.

Enad stad sedan 1967
1967 uppfylldes emellertid drömmen. Nyfikna Jerusalembor kunde då för första gången passera över resterna av den "vägg" som obönhörligt delat staden. Judarna kunde åter besöka sin heligaste plats, Västra Muren, och börja bygga upp det judiska kvarteret som skändades och lades i ruiner 1948 efter att ha varit judarnas särskilda stadsdel i århundraden. Idag ser vi resultatet av 29 års mödosamt uppbyggnadsarbete: En stad, som mer än någonsin i senare tid reflekterar Psalmistens vision av Jerusalem som "skönhetens fullhet" och "hela jordens fröjd" (Ps 50:2; 48:3) och "ett bönehus för alla folk" (Jes 56:7).

Diskriminering fram till 1967
Sedan 1967 har Jerusalem varit staden som är öppen för alla. Detta som vi idag gärna tar för självklart är något nytt i stadens historia. Under hela turktiden, d.v.s. 1517-1917, var judarnas religionsfrihet kraftigt begränsad. De osynliggjordes till maximum. Inga sabbatssirener eller shofarhorn fick höras i staden. Förödmjukande lagar avslöjar hela attityden gentemot judarna: Det var inte ens tillåtet för dem att sitta ned vid Västra Muren! Eftergifter för sådan diskriminering fortsatte också under brittiska mandattiden. Så fick exempelvis inga Torarullar finnas vid Muren. Judar skulle gråta vid sin "Klagomur" - Wailing Wall. Bakom allt detta ligger givetvis föraktets teologi från både muslimsk och kristen sida, enligt vilken judarna som det före detta gudsfolket med rätta fick lida vad deras gärningar var värda.

Religionsfrihet efter 1967
Det var först när staden återförenades och hamnade under Israels överhöghet som det blev inskrivet i lagen, att alla religioner skulle vara autonoma och ha fritt tillträde till sina heliga platser. Enda undantaget är möjligen, att man gav efter för det islamska kravet på ensamrätt till överhöghet över Tempelplatsen, vilket innebär att ingen annan religion får fira gudstjänst där. Med tanke på att detta är judarnas allra heligaste plats, är detta beslut bevis för en exceptionell generositet från Israels sida.

Inre splittring
I Jerusalems skiftande historia av intolerans är Israel den enda stat som på detta sätt öppnat staden för alla. Visst förekommer det skärmytslingar. Men då rör det sig oftast om stridigheter mellan olika fraktioner inom en och samma religion. Ultraortodoxa judar proklamerar allt som oftast överhöghet över en viss stadsdel och stänger gator för trafik på sabbaten och demonstrerar mot vägbyggen och arkeologiska utgrävningar, där man hittat rester av judiska gravar från templets tid. Redan under turktiden tog muslimerna hand om nycklarna till den Heliga Gravens Kyrka, eftersom de kristna inte kunde hålla sams, och än idag händer det att israelisk polis får ingripa för att hålla isär kristna som försöker stänga delar av kyrkan för andra "trosfränder". Och när överimamen på Tempelplatsen avled för något år sedan utropades också en "mot-imam" i protest mot hans efterträdare. Kort sagt, ju närmare man står varandra, desto bittrare blir oftast striderna över det som skiljer.

Mångfald
Inte ska dessa spänningar förvåna oss. Det är snarare ett under att världens mest pluralistiska och mångkulturella stad förmår bevara lugnet på det sätt som sker. Ej någon annanstans råder sådan konkurrens om Guds uppmärksamhet som i den Heliga Staden. Den muslimske böneutroparen konkurrerar med de kristnas kyrkklockor och judarnas sabbatssiren. På bara några tunnland samsas så gott som samtliga judiska, kristna och muslimska riktningar. Människor från åttio länder och över trettio olika trosriktningar ber på nästan lika många språk från bönböcker med sju - fullhetens tal - olika alfabet. Åtminstone tre dagar i veckan är vilodag för någon av de tre stora religionerna. Och när Israel Lippel kom ut med den omfattande boken över de olika religionernas och samfundens helgdagar, visade det sig, att året i Jerusalem har fler helgdagar än vardagar, om man tar hänsyn till dem alla!

Jerusalem - världens största teologiska och kulturella uppfostringsanstalt
Att hålla denna mångfald samman är sannerligen inte lätt. Men en sak är i varje fall klar: Ingen annan regim har klarat det bättre än den nuvarande. Egentligen vore inbördeskrig det naturliga. Men det är ingen överdrift att säga, att Jerusalem är världens mest toleranta stad och världens största teologiska och kulturella uppfostringsanstalt där respekt är huvudämnet på schemat. I detta avseende är staten Israel verkligen ett föredöme. Att vara rabbin, präst eller imam innebär att åtnjuta privilegier som nog saknar motstycke på jorden. Som andlig ledare från utlandet tilldelas man ett särskilt visum, med invandrarens alla privilegier. Som kyrka åtnjuter man fullkomlig skattefrihet. Det innebär exempelvis att kyrkan i Kapernaum med uppskattningsvis 2,5 millioner besökare per år och två shekel (knappt 5 kronor) i inträde inkasserar 5 millioner shekel - motsvarande 12 millioner kronor - skattefritt! Intäkterna på Tempelplatsen med ett inträde på omkring 60 kronor kan man bara ana sig till.

Generositet
Själv brukar jag ofta framhålla Svenska Teologiska Institutet som ett konkret exempel på Israels närmast otroliga öppenhet och generositet gentemot stadens religiösa minoriteter. Institutet grundades 1951, d.v.s. sex år efter Förintelsen och tre år efter staten Israels grundande. En tredjedel av det judiska folket hade utrotats i Europa, medan de kristna som regel var passiva åskådare om inte rentav direkta hantlangare åt massmördarna. För första gången på nästan 2000 år hade judarna åter en plats på jorden där de fick utgöra majoriteten och vara herre i eget hus. Icke desto mindre upplät man mitt i centrum av sin huvudstad en byggnad - som f.ö. enligt Teddy Kollek och många med honom är Jerusalems vackraste - till kristna från Europa! Så småningom kunde byggnaden inköpas för ett symboliskt pris och ägs idag av Svenska Kyrkan.

Lyhörd för de religiösa frågornas betydelse
Jag undrar vidare, hur många andra länder på jorden som inte bara har ett särskilt religionsministerium utan också särskilda departement inom inrikesministeriet för sina religiösa minoriteter. På nyårsafton ordnar presidenten en mottagning i sitt residens för de kristna ledarna inte bara i Jerusalem utan i hela landet. Detta må räcka som exempel på en sällan eller aldrig skådad lyhördhet och känslighet för de religiösa frågornas betydelse och för de religiösa minoriteternas situation.

Under Israel är Jerusalem sannerligen alla kyrkors fria stad och staden som inte stänger någon ute på grund av religionstillhörighet.

Bygga för fred
Som bekant avslutas påskhaggadan med en önskan Leshana haba’a birushalajim, "Nästa år i Jerusalem!" De som firar påsk i Jerusalem lägger dock till orden Leshana haba’a birushalajim habenuja, "Nästa år i det uppbyggda Jerusalem!" Ja, mycket brobyggande återstår fortfarande, innan staden blir den "fridens boning" som namnet utsäger. Men Jerusalem är idag i goda händer. Stadens historia under de senaste 48 åren visar, att ingen kan vara bättre skickad att leda detta uppbyggnadsarbete än det folk som redan för 3000 år sedan gjorde Jerusalem till sin eviga huvudstad. Med glädje och tillförsikt uttrycker vi detta jubileumsår vår välgångsönskan med orden ur Psaltarens 127 psalm:

"Herren välsigne dig från Sion,
må du få se Jerusalems välgång i alla dina livsdagar,
och må du få se barn av dina barn.
Frid över Israel!"

Om författaren:
Teol dr Göran Larsson är sedan 1979 Director (chef) för Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem som tillhör Svenska Kyrkan. F n är han tjänstledig från sin post för att gästforska i San Diego, Kalifornien. Bland hans publikationer märks två böcker på svenska: Uppbrottet, som behandlar Exodus från Egypten, och Den största lögnen - om Sions vises protokoll.


Tidigare artiklar i serien Jerusalem 3000 har varit införda i Menorah nr 4, 1995 "Kung Davids stad i omvandling - från forntid till framtid" och i nr 1, 1996 "Historia att minnas: Jerusalem 1948-1967 - en stad sliten itu".



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.