Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Jerusalem

Menorah på Internet


Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah - från och om Israel

1:96

Jerusalem i Blickpunkten:

Historia att minnas


Inom en nära framtid ska Jerusalems fortsatta status förhandlas fram och fastläggas en gång för alla. Det kan därför kännas riktigt att idag påminna om de nitton åren mellan 1948 och 1967 då Jerusalem var delad på samma sätt som Berlin och nu senast Sarajevo. Israels ståndpunkt är att Jerusalem, dess huvudstad, måste vara administrativt sammanhållen under Israels överhöghet. Däremot ska alla trossamfund i religiöst och familjerättsligt hänseende kunna vara autonoma - vilket de i praktiken redan är idag. Ingen har hittills kunnat visa hur man i en och samma stad - utan en riktig gräns - skulle kunna upprätthålla skilda lagar, olika skatte- och rättssystem och allt annat där israelisk demokratisk och "Arafatisk" samhällsordning obönhörligen kommer att kollidera.

I följande artikel ger Menorahs korrespondent Jeanette Mendelsohn-Moshe en tillbakablick på en viktig period i Jerusalems mångskiftande historia, när staden 1948 efter angrepp av arabiska trupper belägrades och slets itu. Den jordanska ockupationen varade till 1967.


Jerusalem 1948-1967
- en stad sliten itu


Tretusen exotiska års historia lockar besökaren till Jerusalem. Lager av magnifik sten blandad med lysande trädgårdar, majestätiska murar och hemliga gårdar väntar på att bli utforskade. Jerusalem är inte bara en Konungarnas stad och tre religioners vagga. Den är också den moderna staten Israels hektiska huvudstad.
Den nya staden Jerusalem bländar oss med sensationell arkitektur, men håller samtidigt på sina flertusenåriga traditioner. Turister i mängder kommer idag dit för att leta efter alla märkvärdigheter, som gömmer sig innanför dess urgamla murar. Men en period i stadens historia förblir ett plågsamt ärr - de 19 åren mellan 1948 och 1967 - de år då Jerusalem var delad av taggtråd och fula betongväggar, som skyddade mot prickskyttars eld.
Mycket har skrivits om Jerusalems delning, och åldriga invånare älskar att peka ut forna tiders demarkationslinje och berätta om hur svårt det var att leva i en stad genomskuren av en slumpmässig gräns. Den kanske mest berömda romanen om slaget om Jerusalem 1948 är "O Jerusalem", som snart ska bli en verklig storfilm, och som skrevs 1972 av Dominique Lapierre och Larry Collins. Herman Wouk återkom också till temat om den delade staden i "Hoppet", skriven 1993 och förra året översatt till svenska. (Presenteras i nästa nummer av Menorah.) Men vill man få en förstahandsbeskrivning av belägringens dagar är dock Jerusalems förre militärguvernör Dov Josephs bok "Den trogna staden" den mest avslöjande. Joseph var en kanadensisk advokat, som vid unga år flyttade till Israel, gifte sig och började praktisera sitt yrke. Med tiden utnämndes han till Jerusalems förste militärguvenör sedan Pontius Pilatus tid. Joseph skildrade ingående stadens svåra dagar i sin bok som kom ut 1960.

Ett historiskt FN-beslut
En historisk rekapitulation påminner oss om att FN den 29 november 1947 röstade för delning av Palestina och ett avslutande av det brittiska mandatet. Sida vid sida skulle en oberoende arabisk stat och en oberoende judisk stat ligga, och Jerusalem skulle sättas under internationellt förmyndarskap. (alternativt: styras av en internationell överhöghet) Men det dröjde bara timmar tills det stod klart att det fanns arabiska planer på att omintetgöra FN:s beslut, då judar attackerades överallt i Jerusalem och arabiska upprorsmakare gick till våldsamheter. Judarna började rusta Jerusalem för en belägring inte olik den, som man upplevt under romarnas tid nästan 2000 år tidigare.
Enligt Dov Josephs koncisa beskrivning i boken var Jerusalem isolerad i hjärtat av arabiskt område, kunde producera mycket lite mat och hade ingen industri att tala om. Landsvägs- och tågtrafik måste passera genom arabiskt territorium, och så tidigt som i januari 1948 visar översikter att matförrådet var extremt minimalt. Konvojer måste förse staden med matkonserver, mjöl och färskvaror. Vatten var också ett allvarligt problem, och ledningen som försåg staden med vatten kunde fientliga araber skära av efter behag. I ett land som bara får regn från november till maj visste myndigheterna att det skulle bli tomt i kranarna, och de gamla cisternerna skulle kräva rengöring, påfyllning och försegling för att kunna släcka jerusalembornas törst inom en snar framtid.

Stad under belägring
"Det var ett ironiskt öde, som gav ett vattensystem byggt av en judisk kung nära 3000 år tidigare till hans folks fiender under en ödesdiger kris i dess historia", förklarar Joseph. Premiärminister David Ben Gurion gav Joseph fria händer att rusta Jerusalem för belägring. Konvojer var tvungna att klara sig igenom de arabiska linjerna för att leverera mat och ammunition till Jerusalem, och truckar och råvaror beslagtogs. Nästan lika allvarlig som mat- och vattenbristen var den sinande bränsletillgången. Man såg sällan bussar och bilar, och privata bilar ute på gatorna övertogs av den judiska försvarsorganisationen Haganah. Folk lagade sin mat över öppen eld, och utan elektrisk ström blev Jerusalems nätter mörka och dystra.
Dov Joseph insisterade på att livet skulle fortsätta så normalt som möjligt, och han krävde att alla affärer skulle hålla öppet även om det inte fanns mycket mat på hyllorna att sälja. Vattentruckar ersattes av åsnekärror på grund av bensinbristen, och Jerusalems husmödrar köade på natten för att hämta sin vattenranson. När det var mörkt var det mindre risk för prickskyttar. Joseph och hans underlydande levde på den dagliga ransonen från Jewish Agencys kantin: en marmeladsmörgås och halvah plus en kopp svagt te. Hans arbete började klockan 4 på morgonen med ett telefonsamtal från hans livsmedelsexpert, och han arbetade på sitt kontor till närmare midnatt, med en batteridriven glödlampa som enda ljuskälla. Han föregick med gott exempel för att alla skulle sätta sig ner och äta tre gånger om dagen, även om målen var torftiga och tallrikarna inte kunde diskas på grund av vattenbristen. Den 20 maj 1948 uppgick judiska Jerusalems individuella matransoner till 900 kalorier om dagen, vilket bara var 200 kalorier mer än dagsransonen i Bergen-Belsens koncentrationsläger. Veckan därpå, den 28 maj, kapitulerade Jerusalems judiska kvarter i den gamla staden för fienden, som övertrumfade dess försvarare i antal med 20 mot 1. När jordanska legionens trupper såg att där bara fanns 40 judiska soldater med en ynklig samling av udda vapen, utropade en legionär enligt Joseph: "Era kräk, om vi hade vetat det här hade vi marscherat in med käppar i händerna."

Eld upphör
FN:s förhandlare ordnade eld upphör till klockan 5 på morgonen lördagen den 17 juli 1948. Detta upphörande av fientligheterna skulle sätta punkt för det som israelerna kallade sitt Självständighetskrig, vars mänskliga pris i döda blev en procent av det nyfödda landets befolkning. Jerusalem blev Israels huvudstad 1949 trots dess delning. och den västra delen av staden växte och utvecklades. Den gamla staden och östra Jerusalem förblev ockuperade av Jordanien, och judarna bad ständigt i sina böner att de skulle få återvända till sina heliga platser. Synagogor och begravningsplatser på den jordanska sidan vanhelgades, brändes och vandaliserades.
Idag är forna bröstvärn lekplatser för glada barn, och betongväggar mot prickskyttar hör till det förflutna. Judarna har återförenats med sina heliga platser, och kvarter som delades av taggtråd är nu öppna. Industrin har slagit rot i huvudstaden men jordbruket är sparsamt i dessa bergiga trakter. Jerusalem, en gång i sin historia sliten i stycken, hoppas att det plågsamma minnet aldrig ska upprepas. Psalmisten Davids ord känns relevanta än idag:
"Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig.
Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!". (Psalm 122:6-7)


Janet Mendelsohn-Moshe

Översättning: Norma Wiel-Berggren


Jerusalems befolkning 1870-1994




Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.