Menorah på Internet

1:96

Jerusalem i Blickpunkten:

Historia att minnas

I följande artikel ger Menorahs korrespondent Jeanette Mendelsohn-Moshe en tillbakablick på en viktig period i Jerusalems mångskiftande historia, när staden 1948 efter angrepp av arabiska trupper belägrades och slets itu. Den jordanska ockupationen varade till 1967.

Jerusalem 1948-1967
- en stad sliten itu

Ett historiskt FN-beslut
En historisk rekapitulation påminner oss om att FN den 29 november 1947 röstade för delning av Palestina och ett avslutande av det brittiska mandatet. Sida vid sida skulle en oberoende arabisk stat och en oberoende judisk stat ligga, och Jerusalem skulle sättas under internationellt förmyndarskap. (alternativt: styras av en internationell överhöghet) Men det dröjde bara timmar tills det stod klart att det fanns arabiska planer på att omintetgöra FN:s beslut, då judar attackerades överallt i Jerusalem och arabiska upprorsmakare gick till våldsamheter. Judarna började rusta Jerusalem för en belägring inte olik den, som man upplevt under romarnas tid nästan 2000 år tidigare.
Enligt Dov Josephs koncisa beskrivning i boken var Jerusalem isolerad i hjärtat av arabiskt område, kunde producera mycket lite mat och hade ingen industri att tala om. Landsvägs- och tågtrafik måste passera genom arabiskt territorium, och så tidigt som i januari 1948 visar översikter att matförrådet var extremt minimalt. Konvojer måste förse staden med matkonserver, mjöl och färskvaror. Vatten var också ett allvarligt problem, och ledningen som försåg staden med vatten kunde fientliga araber skära av efter behag. I ett land som bara får regn från november till maj visste myndigheterna att det skulle bli tomt i kranarna, och de gamla cisternerna skulle kräva rengöring, påfyllning och försegling för att kunna släcka jerusalembornas törst inom en snar framtid.

Stad under belägring
"Det var ett ironiskt öde, som gav ett vattensystem byggt av en judisk kung nära 3000 år tidigare till hans folks fiender under en ödesdiger kris i dess historia", förklarar Joseph. Premiärminister David Ben Gurion gav Joseph fria händer att rusta Jerusalem för belägring. Konvojer var tvungna att klara sig igenom de arabiska linjerna för att leverera mat och ammunition till Jerusalem, och truckar och råvaror beslagtogs. Nästan lika allvarlig som mat- och vattenbristen var den sinande bränsletillgången. Man såg sällan bussar och bilar, och privata bilar ute på gatorna övertogs av den judiska försvarsorganisationen Haganah. Folk lagade sin mat över öppen eld, och utan elektrisk ström blev Jerusalems nätter mörka och dystra.
Dov Joseph insisterade på att livet skulle fortsätta så normalt som möjligt, och han krävde att alla affärer skulle hålla öppet även om det inte fanns mycket mat på hyllorna att sälja. Vattentruckar ersattes av åsnekärror på grund av bensinbristen, och Jerusalems husmödrar köade på natten för att hämta sin vattenranson. När det var mörkt var det mindre risk för prickskyttar. Joseph och hans underlydande levde på den dagliga ransonen från Jewish Agencys kantin: en marmeladsmörgås och halvah plus en kopp svagt te. Hans arbete började klockan 4 på morgonen med ett telefonsamtal från hans livsmedelsexpert, och han arbetade på sitt kontor till närmare midnatt, med en batteridriven glödlampa som enda ljuskälla. Han föregick med gott exempel för att alla skulle sätta sig ner och äta tre gånger om dagen, även om målen var torftiga och tallrikarna inte kunde diskas på grund av vattenbristen. Den 20 maj 1948 uppgick judiska Jerusalems individuella matransoner till 900 kalorier om dagen, vilket bara var 200 kalorier mer än dagsransonen i Bergen-Belsens koncentrationsläger. Veckan därpå, den 28 maj, kapitulerade Jerusalems judiska kvarter i den gamla staden för fienden, som övertrumfade dess försvarare i antal med 20 mot 1. När jordanska legionens trupper såg att där bara fanns 40 judiska soldater med en ynklig samling av udda vapen, utropade en legionär enligt Joseph: "Era kräk, om vi hade vetat det här hade vi marscherat in med käppar i händerna."

Eld upphör
FN:s förhandlare ordnade eld upphör till klockan 5 på morgonen lördagen den 17 juli 1948. Detta upphörande av fientligheterna skulle sätta punkt för det som israelerna kallade sitt Självständighetskrig, vars mänskliga pris i döda blev en procent av det nyfödda landets befolkning. Jerusalem blev Israels huvudstad 1949 trots dess delning. och den västra delen av staden växte och utvecklades. Den gamla staden och östra Jerusalem förblev ockuperade av Jordanien, och judarna bad ständigt i sina böner att de skulle få återvända till sina heliga platser. Synagogor och begravningsplatser på den jordanska sidan vanhelgades, brändes och vandaliserades.
Idag är forna bröstvärn lekplatser för glada barn, och betongväggar mot prickskyttar hör till det förflutna. Judarna har återförenats med sina heliga platser, och kvarter som delades av taggtråd är nu öppna. Industrin har slagit rot i huvudstaden men jordbruket är sparsamt i dessa bergiga trakter. Jerusalem, en gång i sin historia sliten i stycken, hoppas att det plågsamma minnet aldrig ska upprepas. Psalmisten Davids ord känns relevanta än idag:
"Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig.
Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!". (Psalm 122:6-7)

Jerusalems befolkning 1870-1994

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet