Menorah på Internet
Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah - från och om Israel
1:96
Jerusalem i Blickpunkten:
Historia att minnas
Inom en nära framtid ska Jerusalems fortsatta status förhandlas fram och
fastläggas en gång för alla. Det kan därför kännas riktigt att idag påminna om
de nitton åren mellan 1948 och 1967 då Jerusalem var delad på samma sätt som
Berlin och nu senast Sarajevo. Israels ståndpunkt är att Jerusalem, dess
huvudstad, måste vara administrativt sammanhållen under Israels överhöghet.
Däremot ska alla trossamfund i religiöst och familjerättsligt hänseende kunna
vara autonoma - vilket de i praktiken redan är idag. Ingen har hittills kunnat
visa hur man i en och samma stad - utan en riktig gräns - skulle kunna
upprätthålla skilda lagar, olika skatte- och rättssystem och allt annat där
israelisk demokratisk och "Arafatisk" samhällsordning obönhörligen kommer
att kollidera.
I följande artikel ger Menorahs korrespondent Jeanette Mendelsohn-Moshe en
tillbakablick på en viktig period i Jerusalems mångskiftande historia, när staden
1948 efter angrepp av arabiska trupper belägrades och slets itu. Den jordanska
ockupationen varade till 1967.
Jerusalem 1948-1967
- en stad sliten itu
Tretusen exotiska års historia lockar besökaren till Jerusalem. Lager av magnifik sten blandad
med lysande trädgårdar, majestätiska murar och hemliga gårdar väntar på att bli utforskade.
Jerusalem är inte bara en Konungarnas stad och tre religioners vagga. Den är också den
moderna staten Israels hektiska huvudstad.
Den nya staden Jerusalem bländar oss med sensationell arkitektur, men håller samtidigt på sina
flertusenåriga traditioner. Turister i mängder kommer idag dit för att leta efter alla
märkvärdigheter, som gömmer sig innanför dess urgamla murar. Men en period i stadens
historia förblir ett plågsamt ärr - de 19 åren mellan 1948 och 1967 - de år då Jerusalem var
delad av taggtråd och fula betongväggar, som skyddade mot prickskyttars eld.
Mycket har skrivits om Jerusalems delning, och åldriga invånare älskar att
peka ut forna tiders demarkationslinje och berätta om hur svårt det var att leva i en stad
genomskuren av en slumpmässig gräns. Den kanske mest berömda romanen om slaget om
Jerusalem 1948 är "O Jerusalem", som snart ska bli en verklig storfilm, och som skrevs 1972
av Dominique Lapierre och Larry Collins. Herman Wouk återkom också till temat om den
delade staden i "Hoppet", skriven 1993 och förra året översatt till svenska. (Presenteras i nästa
nummer av Menorah.) Men vill man få en förstahandsbeskrivning av belägringens dagar är
dock Jerusalems förre militärguvernör Dov Josephs bok "Den trogna staden" den mest
avslöjande. Joseph var en kanadensisk advokat, som vid unga år flyttade till Israel, gifte sig och
började praktisera sitt yrke. Med tiden utnämndes han till Jerusalems förste militärguvenör
sedan Pontius Pilatus tid. Joseph skildrade ingående stadens svåra dagar i sin bok som kom ut
1960.
Ett historiskt FN-beslut
En historisk rekapitulation påminner oss om att FN den 29 november 1947
röstade för delning av Palestina och ett avslutande av det brittiska mandatet. Sida vid sida
skulle en oberoende arabisk stat och en oberoende judisk stat ligga, och Jerusalem skulle sättas
under internationellt förmyndarskap. (alternativt: styras av en internationell överhöghet)
Men det dröjde bara timmar tills det stod klart att det fanns arabiska planer på att omintetgöra
FN:s beslut, då judar attackerades överallt i Jerusalem och arabiska upprorsmakare gick till
våldsamheter. Judarna började rusta Jerusalem för en belägring inte olik den, som man upplevt
under romarnas tid nästan 2000 år tidigare.
Enligt Dov Josephs koncisa beskrivning i boken var Jerusalem isolerad i hjärtat av arabiskt
område, kunde producera mycket lite mat och hade ingen industri att tala om. Landsvägs- och
tågtrafik måste passera genom arabiskt territorium, och så tidigt som i januari 1948 visar
översikter att matförrådet var extremt minimalt. Konvojer måste förse staden med
matkonserver, mjöl och färskvaror. Vatten var också ett allvarligt problem, och ledningen som
försåg staden med vatten kunde fientliga araber skära av efter behag. I ett land som bara får
regn från november till maj visste myndigheterna att det skulle bli tomt i kranarna, och de
gamla cisternerna skulle kräva rengöring, påfyllning och försegling för att kunna släcka
jerusalembornas törst inom en snar framtid.
Stad under belägring
"Det var ett ironiskt öde, som gav ett vattensystem byggt av en judisk kung nära 3000 år
tidigare till hans folks fiender under en ödesdiger kris i dess historia", förklarar Joseph.
Premiärminister David Ben Gurion gav Joseph fria händer att rusta Jerusalem för belägring.
Konvojer var tvungna att klara sig igenom de arabiska linjerna för att leverera mat och
ammunition till Jerusalem, och truckar och råvaror beslagtogs. Nästan lika allvarlig som mat-
och vattenbristen var den sinande bränsletillgången. Man såg sällan bussar och bilar, och
privata bilar ute på gatorna övertogs av den judiska försvarsorganisationen Haganah. Folk
lagade sin mat över öppen eld, och utan elektrisk ström blev Jerusalems nätter mörka och
dystra.
Dov Joseph insisterade på att livet skulle fortsätta så normalt som möjligt, och han krävde att
alla affärer skulle hålla öppet även om det inte fanns mycket mat på hyllorna att sälja.
Vattentruckar ersattes av åsnekärror på grund av bensinbristen, och Jerusalems husmödrar
köade på natten för att hämta sin vattenranson. När det var mörkt var det mindre risk för
prickskyttar. Joseph och hans underlydande levde på den dagliga ransonen från Jewish
Agencys kantin: en marmeladsmörgås och halvah plus en kopp svagt te. Hans arbete började
klockan 4 på morgonen med ett telefonsamtal från hans livsmedelsexpert, och han arbetade på
sitt kontor till närmare midnatt, med en batteridriven glödlampa som enda ljuskälla.
Han föregick med gott exempel för att alla skulle sätta sig ner och äta tre gånger om dagen,
även om målen var torftiga och tallrikarna inte kunde diskas på grund av vattenbristen.
Den 20 maj 1948 uppgick judiska Jerusalems individuella matransoner till 900 kalorier om
dagen, vilket bara var 200 kalorier mer än dagsransonen i Bergen-Belsens koncentrationsläger.
Veckan därpå, den 28 maj, kapitulerade Jerusalems judiska kvarter i den gamla staden för
fienden, som övertrumfade dess försvarare i antal med 20 mot 1. När jordanska legionens
trupper såg att där bara fanns 40 judiska soldater med en ynklig samling av udda vapen,
utropade en legionär enligt Joseph: "Era kräk, om vi hade vetat det här hade vi marscherat in
med käppar i händerna."
Eld upphör
FN:s förhandlare ordnade eld upphör till klockan 5 på morgonen lördagen den 17 juli 1948.
Detta upphörande av fientligheterna skulle sätta punkt för det som israelerna kallade sitt
Självständighetskrig, vars mänskliga pris i döda blev en procent av det nyfödda landets
befolkning. Jerusalem blev Israels huvudstad 1949 trots dess delning. och den västra delen av
staden växte och utvecklades. Den gamla staden och östra Jerusalem förblev ockuperade av
Jordanien, och judarna bad ständigt i sina böner att de skulle få återvända till sina heliga
platser. Synagogor och begravningsplatser på den jordanska sidan vanhelgades, brändes och
vandaliserades.
Idag är forna bröstvärn lekplatser för glada barn, och betongväggar mot prickskyttar hör till
det förflutna. Judarna har återförenats med sina heliga platser, och kvarter som delades av
taggtråd är nu öppna. Industrin har slagit rot i huvudstaden men jordbruket är sparsamt i dessa
bergiga trakter. Jerusalem, en gång i sin historia sliten i stycken, hoppas att det plågsamma
minnet aldrig ska upprepas. Psalmisten Davids ord känns relevanta än idag:
"Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig.
Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!". (Psalm 122:6-7)