Jerusalem den 6 november 2000.
Rabbi Nachman från Bratslav, en av Hassidismens förgrundsfigurer sa: "Hela världen är en smal bro, och det viktigaste är att inte vara rädd". Visst känns våra liv för närvarande som en balansakt. Först och främst vill vi skydda barnen. Vi undviker att utsätta dem för onödiga faror, som tex. att åka buss. Vi håller oss borta från shoppingcentrum och andra former av folksamlingar där man känner sig utsatt. När vi gick till Jerusalems underbara djurpark nyligen räknade jag med att terrorister nog inte tycker det är bra publicitet att spränga elefanter i luften. Judar går bra, men inte djur. Då skulle kanske världens naturvänner fördöma terrorn.

Barnen frågar
Samtidigt är vi som föräldrar väldigt försiktiga med att låta situationen forma barnens världsbild. Barnen måste förstås lära sig vår egen historia för att bli solidariska och stolta medborgare, men samtidigt förstå att för palestinierna ser verkligheten annorlunda ut. Resultatet är att vi ofta blir ganska ställda. När TV:n under olympiaden i Sydneys festliga öppnande visade alla delegationer som marscherade in på arenan med sina flaggor frågade Jonathan, som är fem år hela tiden "Är det landet vänner med oss? Stöder de oss? Krigar de med oss?" Jag tycker det är hemskt att mitt yngsta barn redan delar in världen i vänner och fiender, men kanske är han mer realistisk än jag.
"Varför säger Palestinierna att det är deras land?" frågar Ella, som blir åtta . 'Och jag ska upprätta ett förbund mellan mig och dig och din säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund så att jag ska vara din Gud och din säds Gud efter dig; och jag ska giva dig och din säd efter dig det land där du nu bor som främling, hela Kanaans land till evärdlig besittning, och jag ska vara deras Gud' (Första Mosebok, 19:7) Så står det i Toran. Det har vi lärt oss i skolan". Jo, men Muslimerna har Koranen, sin heliga text, och där står det annorlunda, mumlar min man och jag. Nå, men vem har rätt då? insisterar barnet.
När det oberäkneliga regnet nyligen orsakade stora översvämningar i Tel Aviv, räddade en arabisk familj i Jaffa sina judiska grannar från att drunkna i sitt eget hem. Vår tioåring, Netta, var lycklig att hitta ett levande exempel på grannsämja.

Goda grannar
I början på sommaren fick vi äntligen tillstånd av Jerusalems stad att bygga balkonger. Under ett par månaders tid var luften full av damm och oljud medan huset långsamt bytte skepnad. Projektet leddes av Avi, en av grannarna som är byggmästare. Avi och hans arabiska jobbare har arbetat ihop i åratal. Igår såg jag den äldste av jobbarna, Abu Ali, låsa upp grinden till lekis för att avleverera Avis yngste son. Grinden till lekis måste alltid vara låst för att skydda barnen från terrorister, men Avi tyckte inte det var konstigt alls att skicka in sin son tillsammans med sin palestinske förman. Medan renoveringen pågick hände det ett par gånger att jag lämnade mina barn ensamma en stund med de palestinska jobbarna. De flesta av jobbarna är troende muslimer, som under arbetets gång då och då, när böneutroparen kallar, tagit paus i arbetet för att knäböja inför sin gud på den framväxande balkongen. Nu, sedan oroligheterna började, frågar jag mig om jag skulle våga lämna barnen. Å ena sidan är det samma trevliga gubbar som jag pratade, skojade och drack kaffe med när de var här. Å andra sidan kan jag inte veta om någon av dem utsätts för hot hemifrån. Säkerligen är de arabiska mammorna i Betlehem inte alls glada när beväpnade män begär att få skjuta på den judiska förstaden Gilo från deras barnkammare, men det är kanske inte hälsosamt att vägra heller. Apropå Gilo så kan jag se halva stadsdelen från min nya balkong, det är bara drygt en kilometer härifrån.

Vi mår i enlighet med de senaste nyheterna
Släkten och vännerna är oroliga och ringer för att höra efter hur vi mår. Vi mår i enlighet med de senaste nyheterna. Om nyheterna lovar att Arafat har gått med på ett eldupphör tror jag på det, varje gång, och känner mig optimistisk. Visst måste även Palestinierna förstå att våldet är meningslöst. Men sen händer ytterligare ett tillbud och optimismen flyger sin kos för att leta efter en fredsduva.

Det känns som om vi är en stor familj
I Israel ser vi inte bara varandra som medborgare i samma land, utan mer som en sorts stor familj. När våldet skördat ännu ett offer väntar jag vid radion för att höra vem det var. Bland ca. sex miljoner invånare är det väl inte särskilt troligt att det är någon just jag känner, men det är så det känns. Alla känner vi varandra och delar samma öde. Ett judiskt ordspråk lyder: 'Hela Israels folk är ansvarigt för varandra'. Som illustration berättar man så här: En grupp människor sitter och driver i en båt på öppet hav. En av dem tar fram en såg och börjar såga ett hål i botten under sin sittplats.
När de andra förskräckta frågar vad han håller på med svarar han 'Det ska ni strunta i, jag sågar bara under min plats'. Känslan av närhet är inte abstrakt. I morse träffade jag mamman till Odelia som gick i lekis med min äldsta dotter. Odelia var fem när en bussbomb gjorde hennes och hennes två syskon faderlösa. På första våningen i mitt hus bor familjen Nachum, vars vackra, grönögda 19 åring Meirav dog i samma attentat. Runt oss, i de närmare eller fjärmare cirklarna, finns otaliga andra offer för den blinda och meningslösa terrorn.
Rabbi Nachman från Bratslav sa också att det är ett viktigt religiöst påbud att alltid vara glad. Vi gör vårt bästa, att inte vara rädda och att trots allt finna glädjeämnen, Rabbi Nachman, men det är inte så lätt, just nu.

Noomi Stahl-Berlinger

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet