Textlänkar finns längst nere på denna sida


Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

JERUSALEM



DET REGNAR IDAG

Jerusalem, den 13 december 1999.

Det regnar idag. Inte bara några droppar, utan ett riktigt regn som sköljer bort dammet från träd och buskar och lämnar stora pölar på marken. Det är grått och ruggigt och härligt, underbart blött. Hela landet drar en kollektiv suck av lättnad. Ännu är regnmängderna långt ifrån tillräckliga, men det är i alla fall en början. Jonathan, som snart fyller fem, fick äntligen gå till lekis i sina nya stövlar. Han tycker fortfarande att det är kul att hoppa med båda fötterna mitt i en pöl och höjden av lycka är om han samtidigt lyckas stänka ner sina systrar. De senaste två åren har han nästan inte haft något tillfälle att se en rejäl vattenpöl. Tanten i den lilla matvaruaffären vid slutet av min gata står och huttrar i draget från den öppna dörren. Hon känner att hon måste hålla ett vakande öga på regnet så att det inte slutar tvärt. Själv hänger jag ibland avsiktligt ut tvätt eftersom det är välkänt att det onda ögat helst ser till att det regnar på stora lakan. Vad är lite blöt tvätt mot ett bra hällregn.

Det allmänna intresset för regn och den hastigt krympande tillgången på vatten är bland det mest karaktäristiska som finns i Israel. Den viktigaste delen av väderleksrapporten är utan tvekan informationen om vattenståndet i Kinneret. Reportage från en sjunkande sjö påverkar allas vår sinnesstämning. Oron inför bristen på vatten förenar alla läger i Israel. De som är religiöst lagda ber, de andra förbannar meteorologerna. När det välsignade regnet äntligen faller, ser vi med tillfredställelse på nyheterna, och om vattenståndet har ökat känner vi att vi gemensamt har åstadkommit något bra. På kvällen står vi sedan i duschen ett par minuter extra, för det har vi förtjänat.

Tillgång och fördelning av vatten är en av de svåraste politiska frågorna i Israel. Vi lever i ett av världens mest tättbefolkade områden och det finns helt enkelt inte tillräckligt med färskvatten för alla våra behov. Jordbruket i Israel har förändrats drastiskt på grund av detta, till exempel odlas det allt mindre bomull som är mycket vattenkrävande. Frön och expertis har blivit en allt större del av vår jordbruksexport. Inte bara Kinneret krymper, Döda Havet är nu i själva verket delat på mitten i två stadigt krympande hav där hotellen som en gång låg vid stranden nu befinner sig långt uppe på torra land.

Vattenfrågor figurerar prominent i alla fredsförhandlingar. En av de stora frågorna inför förhandlingarna med Syrien kommer att gälla vatten. Vilka garantier får vi att syrierna inte torkar ut Kinneret genom att avlänka vattenflödet från Golan? Hur kan vi vara säkra på att syriskt jordbruk och industri inte oavsiktligt förgiftar vår viktigaste färskvattenkälla med gödsel och avfall? Problemet med avfall och förorening av grundvattnet har redan kommit upp många gånger i samtal med den palestinska ledningen. Vattnet vet ju heller inga gränser och vårdslöst eller okunnigt beteende kan till slut bli ens egen förbannelse.

Vare sig vi till slut kommer att importera vatten från Turkiet eller mångdubbla vår avsaltningskapacitet från havet, måste Israel omedelbart börja planera mer långsiktigt för våra vattenbehov. Tills dess lämnar vi paraplyerna hemma och hoppas på att bli dyngsura under många fler mulna och regniga dagar.

Noomi Stahl-Berlinger

P.S. Noomi blev bönhörd. Det kom både regn och snö i rikliga mängder under januari, men vi vet ännu inte om det räckte att fylla på Kinneret och grundvattenreservoarerna. (Red.)




Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.