Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Politik

Gästledaren
Arafats terrorkrig

Arafat förtjänar onekligen ett erkännande. Få har så framgångsrikt och konsekvent nyttjat terror som medel att vinna uppmärksamhet i omvärlden och att sprida skräck bland motståndarna. Under 70-talet utlöste han en epidemi av flygplanskapningar för att visa att PLO var en faktor att räkna med. Och även om Arafat inte rådde på den israeliska armén, fanns ju enklare måltavlor i kriget mot den judiska staten ­ som dess idrottsmän vid München-OS 1972.

Trettio år senare mördas fortfarande oskyldiga civila judar av palestinska terrorister, fast denna gång huvudsakligen i israeliska städer och genom innovationen att låta förövarna spränga sig själva i luften tillsammans med sina offer. Under påskhelgen förlorade ett fyrtiotal människor livet i nya attentat och fasan har tagit grepp om det israeliska samhället. Även om Israels reaktioner varit hårda mot de ansvariga, känner sig Arafat och hans kumpaner trots allt stärkta. Journalisten Thomas Friedman konstaterade nyligen i New York Times att palestinierna nu tycker sig funnit ett vapen "som skapar en maktbalans mot Israel och som kanske ­ åtminstone i deras fantasi ­ kan besegra landet". Friedman påpekar även det lögnaktiga i ursäkten att palestinierna blir självmordsbombare i "desperation" över den israeliska ockupationen. Se denna artikel.

Inte minst historielösa svenska kommentatorer har därvidlag en del att lära.

Ty är det "bara" en palestinsk stat som PLO-ledningen eftersträvar kunde man fått denna redan 1947, då FN delade det brittiska mandatet Palestina i ett arabiskt-kontrollerat område och ett judiskt. Men detta vägrade arabvärlden acceptera och startade krig när staten Israel utropades 1948.

Åren fram till 1967, då Västbanken ockuperades av Jordanien och Gaza av Egypten, var det aldrig tal om att ge palestinierna självstyre. När PLO bildades 1964 var syftet heller inte att befria dessa områden, utan att krossa Israel. Den israeliska ockupationen efter sexdagarskriget skulle sannolikt avslutats ganska fort, om inte Arabförbundet i augusti 1967 beslutat att varken erkänna, förhandla eller sluta fred med Israel.

När Egypten ändå slöt separatfred 1979, öppnades samtidigt ett fönster för palestinierna. I överenskommelsen ingick en lösning också för Västbanken.

Men Arafat gav uttryck för sitt ointresse genom löftet att "hugga av händerna" på Sadat och Begin.

Först när PLO:s främste uppbackare Sovjetunionen fallit samman och Arafat förlorat arabländernas sympatier sedan han under Gulfkriget lierat sig med Saddam Hussein, kunde samtal med Israel inledas. Men efter Osloavtalets undertecknande 1993, har Arafat brutit mot varje punkt i uppgörelsen ­ däribland löftet att motsättningar skall lösas genom förhandlingar och inte genom våld. De som idag pådyvlar Ariel Sharon skulden till allt som gått snett i Mellanöstern, har tydligen glömt att Sharon valdes av det israeliska folket sedan Arafat förkastat den radikala fredspolitik som föregångaren Ehud Barak stod för. Sommaren 2000 kunde konflikten fått sin lösning under Bill Clintons överinseende, men Arafat återstartade istället terrorkriget mot Israel.

Man bör inte förvånas över detta. Under 90-talet utnyttjade Arafat Israels successiva tillbakadragande från ockuperade områden till att bygga en terrorns infrastruktur på Västbanken och Gaza. I PLO-styrets skolväsende och television indoktrineras palestinska barn och ungdomar systematiskt till heligt krig mot den judiska nationen. I flyktingläger lagras tunga vapen som smugglats in från Egypten och Iran. Där finns även bombfabriker som utrustar självmordsterroristerna. Gång på gång har PLO-ledarna förklarat både för sitt eget folk och för den övriga arabvärlden att deras mål är Israels förintelse.

Någon verklig fred är knappast möjlig med Arafatgänget. Istället för att förbanna Israels försvarsåtgärder, bör omvärlden kräva att palestinierna väljer företrädare som erkänner den judiska statens rätt att existera, samt står för de värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter som vi i väst håller för självklara. Nödvändigt är också att blockera Hamas och Islamiska Jihads möjligheter att fortsätta sina terrorkampanjer. Den omtalade fredsplan som Arabförbundet antog i mars, saknar trovärdighet så länge medlemsländer som Syrien, Irak och Saudiarabien håller dessa fanatiska israelfiender under armarna.

Christian Dahlgren



Textlänkar
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.