En första analys

Av Marie-Hélène Boccara

Den 17 maj är det nyval i Israel. Detta beslöts när det stod klart att Benjamin Netanyahu inte längre kunde få stöd för sin ad hoc-politik.
Netanyahu vann valet 1996 på att han ställde krav på palestinierna att uppfylla sin del innan mer land lämnades över till den palestinska myndigheten. Trots att de israeliska kraven står inskrivna i Osloavtalen har de fått föga stöd från omvärlden. Netanyahu har betraktats som oresonlig och för att vara en fiende till fred med palestinierna. Yassir Arafat är den som fått sympatierna för att han har ett internt problem med sina extremister.

Mellan 1993-1996 prövades Arbetarpartiets mjukare policy i fredsprocessen Under den perioden fick israelerna möta den palestinska terrorn i dess grymmaste form på gator, bussar och torg. Ingen fred. Netanyahus reciprocitets-policy visade sig inte heller vara framgångsrik. Terrorn fortsatte. Fortfarande ingen fred. En slutsats av detta är, att fredsprocessens väl och ve inte är ett internt israeliskt ansvar. Ändå är det denna process som valet handlar om. Hur skall fredsprocessen gå framåt och vem inom israelisk politik är bäst skaffad att föra den till målet?

De premiärministerkandidater som tros ha bäst chanser att vinna valet är Likuds Benjamin Netanyahu, Arbetarpartiets Ehud Barak och det nya Centerpartiets Yitzhak Mordechai.

Netanyahu är den enda av dessa tre som är prövad i regeringsställning. Netanyahu är i första hand ingen ideolog, utan en pragmatiker. Därför blir han oförutsägbar, då politiken styrs av vad han i varje uppkommen situation vill nå för mål och vilkas intressen han vill tillmötesgå. Det förtroende han faktiskt har hos israelerna kan visa sig vara större än vad världsopinionens åsikter om honom speglar. De som samarbetat med Netanyahu har varit hårdare i sin kritik mot honom än den israeliska allmänheten, vilket opinionsundersökningar har visat. I det interna Likudvalet vann dessutom Netanyahu stort över den nygamle Likudpolitikern Moshe Arens. Trots alla misstroendevota i Knesset och trots kritiken mot Netanyahus person och politik bör man vara försiktig med att räkna ut honom. Han kan komma att vinna nytt förtroende från israelerna.

Arbetarpartiets Ehud Barak har i likhet med socialdemokratiska stats- och premiärministerkandidater i Europa tagit hjälp av amerikanska konsulter för att ge sig själv och partiet en vinnande profil. Barak skall pröva Blair-modellen med det Nya Labour under konceptet "Ett Israel" för alla israeler. Men Barak är ingen Blair. Hans arbetarparti saknar också den europeiska socialdemokratiska modellen som utgångspunkt. Alla israeler är inte heller européer, hur västerländskt landet än kan uppfattas i det arabisk-orientaliska grannskapet. Många hade hoppats att Barak skulle kunna axla Yitzhak Rabins mantel, med en säkerhetspolitisk trovärdighet som före detta ÖB, och samtidigt föra fredsprocessen med palestinierna framåt under konceptet land mot fred. Eftersom Barak inte har prövats i regeringsställning vet vi inte hur han skulle klara sig. Däremot har Barak hittills visat sig vara en osmidig inrikespolitiker. Han har gjort sig osams med de orientaliska judarna i landet genom klumpiga uttalanden som han tvingats be om ursäkt för. Han har uttryckt förståelse för terrorister genom att säga, att om han varit palestinier skulle han vara terrorist. Han har fått kritik för sin brist på lyhördhet. Barak måste upprätta ett förtroende hos väljarna för sin person och ledarstil för att ha en chans mot både Netanyahu och den tredje starke utmanaren Yitzhak Mordechai.

Yitzhak Mordechai var, tills nyligen, försvarsminister i Netanyahus regering. Han var den i regeringen som drev på fredsprocessen med palestinierna. Politiskt tillhör han den mjukare falangen av Likud. Nu har han gått samman med den förre överbefälhavaren Amnon Lipkin-Shahak, den förre finansministern i Netanyahus regering Dan Meridor, samt Tel Avivs förre borgmästare Roni Milo och bildat ett centerparti. Lyckas Centerpartiet som ställt Mordechai överst på sin partilista presentera ett realistiskt och hittills oprövat alternativ till hur fredsprocessen till slut skall utmynna i en fred med framförallt palestinierna, har Mordechai goda chanser att bli premiärminister. Förutsättningen härtill är emellertid att också hinna övertyga väljarna om ett framkomligt fredskoncept på den förhållandevis korta tid som återstår fram till valet.

Palestinierna på Västbanken i det israeliska valet, men har ändå ett avgörande inflytande på valresultatet. Om det råder lugn på områdena fram till valet kan det gagna Netanyahu, eftersom han under tiden fram till valet är premiärminister. Lugnet skulle då ses som hans förtjänst. Om det blir upplopp och attentat mot de israeliska bosättarna kan israelerna rösta fram den kandidat som är för ett snabbt tillbakadragande och kanske en utrymning av vissa bosättningar; valet står då mellan Barak och Mordechai. Om palestinska terrorister genomför attacker inne i Israel kan israelerna komma att välja mellan två alternativ: 1) den kandidat som har en mindre försonlig inställning till palestinierna, eller 2) den kandidat som är för en separation mellan Israel och de palestinskt självstyrande områdena. Valet blir då svårare eftersom Netanyahu tillhör det första alternativet, medan både Mordechai och Barak står för alternativ nummer två. Netanyahu förlorar troligen i en sådan valsituation, dels för att hans hårdare policy hittills inte fungerat, dels för att han som premiärminister skulle ses som ansvarig för att inte ha stoppat terrorn. Netanyahu tjänar alltså på om det fram till valet råder lugn på områdena och att inga terrorattacker genomförs inom Israel. Frågan är också om Arafat vill att Netanyahu vinner eller om han kommer att agera för att påverka valutgången.

Marie-Hélène Boccara är generalsekreterare i Svensk Israel-Information.
E-mail: boccara@swipnet.se
Se även Svensk Israel-Informations hemsida: www.torget.se/users/i/Israel/

VALFAKTA Det israeliska valet den 17 maj gäller dels valet till Knesset, Israels riksdag, dels ett direktval av landet premiärminister. Valperioden är som i Sverige fyra år. Utgången av valet till Knesset avgör, hur många mandat varje parti ovanför 1,5% spärren får. Totalt väljs 120 Knessetledamöter. För att bli ledamot måste man ha fyllt 21 år. För att välja måste man vara 18. Inget av de 19 israeliska partierna som tros komma att hamna ovanför spärren kan antas vinna en absolut majoritet. Regeringens sammansättning avgörs därför av vilka partier en vinnande premiärminister kan få in i sin koalition. Hans strävan måste vara att kunna regera med en tillräcklig majoritet i Knesset bakom sig. Flera bedömare spår att hur valet än går kommer det att bildas en nationell samlingsregering mellan minst två av de största partierna för att kunna gå vidare med fredsprocessen. Om i valet till premiärminister ingen av kandidaterna får 50 eller fler procent av rösterna sker en andra valomgång den 1 juni, i vilken de två kandidater som har de högsta röstetalen ställs mot varandra. och registreras om det kan samla minst 2 500 underskrifter. Det stora antalet partier, av vilka flera nya har tillkommit inför detta val, beror givetvis på Israels i politiskt, etniskt och religiöst hänseende mycket heterogena befolkning. De olika grupperna vill gärna ha sina egna ombud i Knesset. Den i andra länder vanliga vänster-högerskalan gäller inte. Istället får man tänka sig väljarna inordnade i ett flerdimensionellt system av åsikter och gruppintressen, vilket kan vara mycket svårt för en svensk att föreställa sig. Gemensamt är dock önskan om fred, men uppfattningen om hur denna bäst kan nås varierar stort. FTC

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet