Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Förstasidan
Senaste numret

Menorah

Data - Forskning - Medicin



Israeler klagar alltid över bristerna i hälsovården; överfulla sjukhus, operationsköer, statens brist på beredvillighet att betala för nya mediciner och ny medicinsk teknik.

Men objektivt sett har israelerna få anledningar att klaga. Enligt WHO:s krav tillhör den israeliska hälsovården de 15 procent bästa i världen, mycket bättre än till exempel USA och inte långt efter Sverige.
Av Nechemia Meyers Illustration Eva-Marie Wadman

Den friska sjukvården

Från min egen barndom och ungdom i Amerika kommer jag ihåg mina låg/medelklassföräldrars konstanta oro för att bli sjuka och sakna pengar för ordentlig sjukvård om så skulle ske. Denna oro finns fortfarande kvar i USA då miljoner amerikaner saknar medicinsk försäkring. Så är det tack och lov inte i Israel. Här kan alla, både rik och fattig, få bassjukvård, antingen betalas den genom löneavsättningar eller genom de olika försäkringskassorna.

Ansvariga för vården är fyra medicinska försäkringsfonder som kompletterar varandra inom ramarna för statliga regler. Om en person inte är nöjd med sin försäkringskassa kan han eller hon lätt byta till någon av de andra tre. Dessa ger israelerna bassjukvård. Den som vill och har ekonomisk möjlighet, kan utöver baspaketet köpa sig bättre vård genom privata sjukförsäkringar som ger tillgång till specialister som inte ingår i baspaketet. Privata sjukförsäkringar ger innehavarna möjlighet att välja sjukhus och möjlighet att gå förbi operationsköer.

Pengar spelar också roll när det gäller vissa mediciner och behandlingar. De flesta mediciner täcks av försäkringskassan, är reducerade i pris och "lagom" kostsamma. De riktigt fattiga i samhället får dem dessutom oftast helt utan kostnad. Detta gäller de mediciner och behandlingar som ingår i den korg av "varor" som en allmän kommitté beslutat om. Kommittén består av representanter från de olika försäkringskassorna, professionella, Hälso- och Finansministeriet samt ett flertal organisationer och har en av staten godkänd budget att hålla sig till. Det säger sig självt att pengarna inte räcker till allt. När det kommer till allmänhetens kännedom att en speciell medicin till exempel inte ingår i "korgen" kan demonstranter från olika lobbygrupper synas på gatorna med skyltar som "Utan Avastin är vi dömda att dö" vilket ibland brukar leda till att staten då ruckar en aning på sina principer och slänger till ytterligare 200 - 300 miljoner shekel för att tysta opinionen.

Men tyvärr är det så att det aldrig kommer att finnas tillräckligt med pengar för att täcka allas behov, vare sig det gäller Israel eller något annat land.

Fler än 250 000 personer är över 75 år. Bland dem finns landets premiärminister.
Israelisk hälsostandard liknar den i västvärldens mest avancerade länder, något som är väldigt imponerande med tanke på att landet har "importerat" medicinska problem ända sedan det grundades 1948. Direkt efter Andra Världskriget kom överlevande från Förintelsen som skulle vårdas tillbaka till hälsa. Mer nyligen har Israel absorberat hundratusentals immigranter med obehandlade medicinska problem både från forna Sovjetunionen och från Etiopien. Den senare gruppen har tagit med sig sjukdomar som exempelvis tuberkulos, som tidigare hade utrotats, tillsammans med ett ökat antal HIV-positiva personer.

Ett annat problem som Israel delar med resten av västvärlden är dess åldrande befolkning. Ända sedan 1955 har antalet personer över 65 år ökat sjufaldigt, samtidigt som den övriga befolkningen endast har vuxit med halva den siffran. Den åldrande delen av befolkningen står nu för över tio procent (tolv procent för judarna att jämföra med tre procent för araberna). Än mer uppseendeväckande är att de personer som är över 75 år är fler än 250 000. Bland dem finns landets premiärminister.

Att ta hand om den åldrande befolkningen är något man inte klarar av speciellt väl. Det finns ett begränsat antal ålderdomshem, de flesta av dem håller en väldigt låg standard och är nästan alltid överfulla.

Naturligtvis finns det finare och bättre privata alternativ men för att få plats där måste gamla först köpa en plats och därefter betala en hög summa varje månad. Eftersom dessa ställen ger sina investerare bra avkastning dyker nya privata sjuk- och ålderdomshem upp hela tiden.

Att lösa problematiken för dem med lägre inkomster kommer inte att lyckas utan en gigantisk regeringsinsats, något som tyvärr inte lär vara möjligt inom den närmaste framtiden.

Dr Yonathan Cohen arbetar cirka 45 timmar varje vecka som neurolog på ett av de ledande sjukhusen i Israel. Efter skatt får han ut cirka 18 000 kronor varje månad, en bråkdel av vad han skulle kunna tjäna om han arbetade i USA, något han skulle kunna göra med sitt amerikanska pass. Men Yonathan förblir en israelisk patriot och stannar.

Samma sak gäller för sjuksköterskorna. Enligt Yehudit Doron tjänar hon idag en fjärdedel mot vad hon gjorde när hon arbetade som sjuksköterska i en stor amerikansk stad.

Både Yonathan och Yehudit har därför full förståelse för de läkar- och sjuksköterskestrejker som brutit ut både 1973, 1976, 1983 och 1987 samt med regelbundna nedslag även mellan åren 1988 och 1990. Speciellt minns de 1983 års långa strejk. Då var landets alla medicinska center i princip tvungna att stänga under fyra månader. Dispyten mellan arbetsgivare och löntagare kulminerade i en hungerstrejk och en massflykt av läkare från landets sjukhus. Efter detta höjdes lönerna till slut.

Regeringens hårdnackade motstånd mot höjda löner hänger dock inte samman med att de anser att anställda inom vården på något sätt är överbetalda. Det riktiga problemet är att om läkarna får högre löner kommer även ingenjörerna att begära mer. Därefter kommer administratörernas ökade krav och lärarnas ökade krav. Till slut kommer även gatsoparna att kräva höjda löner och detta inser man från regeringshåll att man inte klarar av, så ingen får nämnvärt högre löner.

På alla punkter WHO kontrollerat har det visat sig att den vård israelerna kan få är minst lika bra som den vård västerlänningarna får. På alla punkter utom en: tandvården.

Tandvård i Israel täcks inte av någon försäkringskassa utan måste betalas ur den egna fickan. Fattiga israeler ignorerar därför sina orala problem och går först till tandläkaren när smärtan blivit näst intill olidlig. Eftersom tandvården handlar om stora pengar vänder sig genomsnittsCohen till praktikanter istället för kvalificerade tandläkare. Dessa praktikanter, många från Östeuropa, är duktiga på att dra ut tänder, men inte mycket mer än det.


Framtidens utmaningar

Så vilka utmaningar väntar den israeliska hälsovården? Precis som i andra länder gäller det att lösa problemet: Hur upprätthålla servicenivån i kombination med minskad ekonomisk tillgång? Hur ska man utveckla system för att mäta och belöna högkvalitativ vård? Hur får man råd att införa ny dyrbar teknik som snabbare och bättre kan hjälpa de behövande?

Mer specifika problem för Israel är att hjälpa den arabiska delen av befolkningen sett ur ett socialt och kulturellt hälsoperspektiv. Dessutom måste Israel hitta ett mer effektivt sätt att använda sig av de många läkare som immigrerat till landet under de senaste 15 åren.


Minskad dödlighet

En israelisk man kan förvänta sig att leva tills han fyller 76,6 år i jämförelse med den amerikanske genomsnittsmannens 76,1 år och den svenske mannens 79,2 år. Kvinnor, i Israel precis som i resten av världen, kan lägga till ytterligare fyra år.

År 2000 låg barnadödligheten i Israel på 5,4 per 1 000 levande födda barn, en siffra som har gått ner med över 50 procent de senaste tio åren. Barnadödligheten bland de israeliska araberna har minskat ännu kraftigare men är fortfarande dubbelt så hög som bland judarna, något som reflekterar det höga antalet äktenskap med nära släktingar såväl som sociala och ekonomiska faktorer.

Men eftersom den arabiska delen föder nära dubbelt så många barn som den judiska delen av Israel så växer den arabiska befolkningen också snabbare än den judiska. Detta hade inte varit fallet om inte den israeliska hälsovården varit så god. I det arabiska grannlandet Egypten ligger exempelvis spädbarnsdödligheten på 32,9 procent per 1 000 levande födda barn.



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan.