Vid slutet av Förintelsemuseet Yad Vashem kommer besökaren ut ur mörkret. Ur Moshe Safdies massiva långsmala museibyggnad tornar den ljusblå himlen och Jerusalems gröna kullar upp framför oss. Lidandet är över. Hoppet är tillbaka.

När jag har läst Lizzie Dorons två oerhört imponerande självbiografiska böcker (det kommer en tredje) har jag kommit att tänka på museiblocket precis före i Yad Vashem. Det kallas för She'erit Hapleita om tiden efter befrielsen och är både livshungrigt hoppfullt om framtiden, men också uppriktigt sorgset om alla de som befriats men samtidigt inte känner sig fria. Hur orkar någon sätta barn till livet i en värld där hela ens släkt redan utrotats? Eller att just drivas av den starka viljan att så fort som möjligt bilda familj och föra sin släkt vidare.

Dorons första bok "Varför kom du inte före kriget" läses i alla israeliska skolor. Den handlar om flickan Elisabeth som växer upp på 1960-talet i Tel Aviv med sin polskjudiska mamma Helena som överlevt nazisternas dödsläger men som aldrig berättar förutom genom skriken i sina mardrömmar eller vid stängda vuxenträffar med andra överlevande. Stilistiskt skickligt får vi läsare lösa pusselbitar att foga samman.

Innan jag läste boken trodde jag att titeln handlade om det som barn till överlevande födda efter Förintelsen ofta vittnat om, nämligen svårigheten att komma nära då de inte upplevt krigets fasor tillsammans med sina föräldrar. Men titeln visar snarare på spänningen när överlevande från det gamla jiddischtalande Europa ska möta det nya Israel fullt av nybyggaranda och okuvlig optimism.

I "Min mors tystnad" pendlar den nu vuxna Alisa tillbaka till barndomens kvarter i tanken, men fokus är på nuet och hennes växande längtan att söka efter sin pappa. Efter Helenas död återknyter hon djupare kontakt med vännerna från förr, samtliga barn till överlevande, som växte upp ovetande om varandras trasiga hemförhållanden. Alisa som ofta glorifierat sina vänners liv inser att hon inte var den enda med en förälder som tycktes längta mer efter döden än sträva efter livet. Sakteliga får vi veta mer om mammans grymma öde under kriget, omänskliga val som hon tvingats göra och också pappans sorgliga historia träder fram. En pappa som mer än gärna velat vara nära sin lilla flicka, men omständigheterna i livet förändrar allt.

Primo Levi skrev en gång:

"Syftet med livet är det bästa försvaret mot döden."

Förintelseöverlevaren Helena är ensam kvar i sin familj och betonar i boken att dottern är det enda barnet i en utsläckt familj. Men genom Elisabeth lever också hennes släkt vidare. Och det är syftet med livet.

Birgitta Ohlsson
EU- och demokratiminister (fp)

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet