Till förstasidan   Arkiv
Förenade Israelinsamlingen Keren Hayesod
Reportage
Data-Forskning-
Medicin
Ekonomi
Kultur
I bokhyllan
I skivstället
Sport
Krönikor
Ståndpunkten
Israeliana
Myter och fakta
Judiska symboler
Organisationer
Länktips
Övriga rubriker

Menorah

Menorah har läst…



Jag är den sista juden i Treblinka

Av Chil Rajchman, Norstedts förlag

”Jag och min vän arbetar som bärare. Dagarna är vanligtvis utomordentligt tunga. Vi får så mycket prygel att benen inte orkar bära oss. Inte ens en klunk vatten får vi. Läpparna brinner av törst. Inga böner hjälper, ingen gråt, bara slag får man och det tar aldrig slut.

Min vän som bär tillsammans med mig har medan han stått en stund bredvid ’tandläkarna lagt märke till att det finns lite vatten i skålen där ’tandläkarna’ kastar ner de blodiga tänderna. Han kastar sig på marken och dricker upp vattnet tillsammans med blodet. Han får piskrapp men dricker.”

Ovanstående utdrag talar tydligt om vad en människa är beredd att göra, och också gör, för att släcka törsten. Skulle du välja dricka sörjan av vatten, blod och tandköttsslamsor?

Ja, är tveklöst mitt svar på frågan om jag befunnit mig i samma situation som Chil Rajchman och hans vän. Om också jag varit en del av ”die Scheisse” (= skiten, smutsen) som av mördarna drevs så in i döden hårt. Om också jag varit en av dem som drevs att bära liken av de sina dag ut och dag in med piskrapp vinande gentemot trötta kroppars hud. Om också jag varit en av dem som piskades så blodet flyter och färgar kläder mörka. Ja, är svaret på frågan om man är en falsk frisör som tvingas raka av den unga judinnans hår före det att hon går döden till mötes. Ja, om man är en falsk tandläkare som tvingas dra ut tänder på de redan ihjälgasade offren. Ja, då gör man definitivt vad Chil Rajchmans vän gör. Dricker sörjan. Och låter sig piskas. Hur motbjudande det än kan te sig, är det inte ens i närheten av det helvete som fångarna i Treblinka levde i.

Chil Rajchman har inte bara skrivit boken Jag är den sista juden. Han är den sista juden, en av de 57 judar som överlevde mördarna. Boken är ett kompakt dokument omöjligt att lägga ifrån sig.

Jag mår illa av äckel och får tårar i ögonen av raseri. Att så brutalt ärligt skriva om hur helvetiskt svårt och tungt allt var. Att så naket redogöra för döden är i sig en bedrift.

Chil Rajchman räds inte bjuda läsaren på förnimmelsen om hur blodet stiger i takt med att massgravarna fylls av lik och jord. Om hur mördarna kommer på nya sätt för att effektivisera mordindustrin.

Men inga ord räcker till. Det finns helt enkelt inga ord som kan beskriva den fasansfulla tid som skildras. Jag är den sista juden är ett horribelt stycke historia som brutalt och utan skrupler eller förskönande omskrivningar skildrar det mest effektiva av förintelseläger.

Språket kan till en början tyckas enkelt och obearbetat. Men det är ju precis så det ska vara. Ty det enkla förstärker det svåra. Det är inte en söt roman med lyckligt slut författad med hjälp av rättstavningsprogram.

Samtidigt som Chil Rajchman med enkla ord berättar om det helvete han genomlevde som fånge i Treblinka finns ett konstant hopp. Hoppet om uppror. Hoppet om frihet. Hoppet om att återta sitt eget liv. Chil Rajchman beslutar att detta vidriga aldrig får glömmas bort. Därför är något av det första han gör i återtagen frihet just att nedteckna sina minnen. Minnena som är den sista judens minnen. Den sanna verkligheten om mördarindustrin som tog någonstans runt 900 000 människors liv.

Jessica Tranlander, litteraturvetare



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Citera oss gärna - men ange källan!