Redan i januari, två månader före utgivningen av Ingrid Lomfors bok "Blind fläck" om de Vita bussarna, utbröt en debatt på Dagens Nyheters kultursidor om innehålletunder flera veckor. Men vad var det som gjorde vissa debattörer så upprörda?

De Vita bussarna är ett välkänt begrepp i Sverige. Under många år har denna räddningsaktion tjänat nästan som en besvärjelse. "Jo, Sverige var kanske för tyskvänligt under kriget, men hade vi egentligen ett val? Och tänk på de Vita bussarna och hur vi räddade tiotusentals människor från döden."

Sanningen är att man alltid har ett val - det är bara fråga om att värdera olika handlingsalternativ. Transiteringen av miljoner tyska soldater var svår att dölja, och följdriktigt diskuterades den också livligt efter kriget. Men de Vita bussarna har av olika anledningar beskrivits på ett sätt som Ingrid Lomfors med en historikers noggrannhet genomlyser och nyanserar.

Samtidigt som hon inte förringar denna Röda Korsaktion och hur cirka 15 000 människor räddades, går hon till botten med annan problematik. Hon visar att de som räddades gjorde det på andras bekostnad. När Folke Bernadotte och Röda korset startade sitt uppdrag handlade det om att rädda skandinaviska fångar - alla andra kom i andra hand och offrades.

Viktiga aspekter som Lomfors tar itu med är andra aktörers betydelse för hjälpinsatsen som tonats ner, antalet räddade, och vilka kategorier av fångar som räddades.

Lomfors har gjort en ambitiös studie och boken är mycket intressant och välskriven. En utförlig not- och källförteckning förstärker min tilltro till innehållet, och jag kan varmt rekommendera boken.

Ulf Cahn

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet