För några år sedan gjorde Robert Benigni filmen "Livet är underbart". Han skildrade Förintelsen på ett annorlunda sätt. Huvudpersonen deporteras tillsammans med sin lille son, och för att förklara vad som händer för sonen, och inte göra denne missmodig, gör han allt till en lek. Filmen blev ett hett diskussionsämne. Många tyckte att Benigni gick för långt, att man inte kan göra Förintelsen till en lek eller roa sig med Förintelsen som kuliss. Men de allra flesta såg att filmen inte bagatelliserade Förintelsen, utan bara beskrev det fruktansvärda på ett nytt sätt.

Jag påminns om filmen när jag läser Bertil Neumans bok "Skratta eller gråta - humor i koncentrationsläger". Neuman riskerar att stöta på samma problem när han beskriver den humor som skapades och upplevdes i lägren, men det är en problematik han också tar på allvar och tar itu med i boken. Han poängterar att han inte är ute efter att skratta, bara att beskriva verkligheten. Fanns det humor även i den svartaste stund? Om den fanns, hur yttrade den sig? Svaret är att humor fanns, och ofta den traditionella formen av judisk humor: den svages sätt att slå uppåt och stå ut med förföljelse, även om detta var en extrem period i vårt folks historia.

Bertil Neuman beskriver på ett känsligt och respektfullt sätt detta svåra. Förutom humorn skriver han också om de varietéer som faktiskt fanns i koncentrationslägren och om humorn som kraftkälla och försvarsmekanism, något som är allmängiltigt, kanske framförallt bland oss judar.

Boken är välskriven, väldisponerad och läsvärd och rekommenderas varmt.

Ulf Cahn

Textlänkar

Till nästa artikel (i detta nummer)

Till föregående artikel (i detta nummer)

Till framsidan

Till arkivet