|
![]() Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel Böcker Israels historia och fakta Olika debattörer använder sig av olika startår i den israelisk-arabiska konflikten för att motivera sina ståndpunkter. För en del yngre inhoppare började kriget mellan palestinier och israeler med Ariel Sharons tillträde som israelisk premiärminister år 2001. Andra utgår ifrån 1973, 1967 eller 1948. Men konflikten började nog väsentligt tidigare. Palestina, romarnas namn på hela området inklusive nuvarande Jordanien, ingick i det ottomanska (turkiska) riket som en provins. Dagens konflikt går tillbaka till denna tid. Många debattörer använder idag Israels styrka som ett skäl till att göra eftergifter till palestinierna. Historien visar att israelerna gjort riktigt i att ta de arabiska hotelserna om utplåning på allvar. Därför har landet överlevt alla krig och blivit starkt i stället för att förintas. Två historieböcker och en uppslagsbok anmäls här. De kan ge alla dem som har ett genuint intresse av det historiska skeendet en mer nyanserad bild.
Martin Gilberts Israel - A History kan betraktas som en referensbok. Här är det en meriterad historiker som håller i pennan. Gilbert är även känd för sina historiska kartor och denna bok har i slutet 41 kartblad med infällda data som pedagogiskt visar det turbulenta skeendet under Israels 50-åriga historia. Bokens första 140 sidor behandlar tiden före statens grundande och börjar redan 1862. Den täcker ungefär samma tid som Segev rekonstruerar på ca 600 sidor. På sidan 141 beskrivs år 1947, när engelsmännen vände sig till FN för att slippa mandatet. Gilbert skildrar därefter händelseutvecklingen i detalj. Med alla krig och terrorattacker från kringliggande stater under alla år blir det till stor del en skildring av konflikter och strider. Först på ett par sidor i slutet nämner Gilbert att Israel byggts upp till en livskraftig demokratisk stat med över 6 miljoner invånare. Det enda jag saknar i boken är något om hur israelerna trots alla krig har burit sig åt för att skapa en modern välfärdsstat av västerländsk karaktär, som prioriterar utbildning, kultur och sjukvård och där en konkurrenskraftig högteknologisk industri byggts upp. Gilberts bok kan varmt rekommenderas.
Ändå är boken lättläst och rent av spännande. Segev försöker visa hur olika grundläggande beslut har kommit till, beslut som vi nu med facit i hand kan se hur de har bidragit till dagens konflikt. Redan tidigt insåg engelska politiker, bland dem Winston Churchill som då var Colonial Secretary, att mandatet Palestina inte hade något strategiskt värde för Samväldet och att det egentligen bara kostade pengar. Som ett exempel nämns att engelsmännen inte satsade något alls på arabernas skolor, medan judarna (Jishuv) själva organiserade och finansierade sitt skolsystem. Många av de arabiska barnen, särskilt i byarna, växte upp som analfabeter och Segev konstaterar att de blev en förlorad generation. Det är inte något nytt att sionismen som en nationell rörelse för judar blev till förebild för den arabiska nationalismen som växte fram under mandattiden. Men denna nationalism hade redan då en negativ, nihilistisk inriktning. Judarna som kom från Europa var icke önskade och accepterades inte av de arabiska radikala nationalisterna. Hellre 100 år av fattigdom än att ha dessa sionister här, sade en av deras ledare. Segevs bok är synnerligen läsvärd.
Myter sprids det många i dagens infekterade mediadebatt om Israel och Palestina. Fakta saknas allt som oftast eller tas ur sitt sammanhang. Boken Myths and Facts ger debattören faktaunderlag för att avslöja de palestinska propagandalögnerna som gärna sprids vidare av de svenska sympatisörerna. I ett appendix återges alla de avtal som tecknats mellan Israel å ena sidan och Egypten, Jordanien respektive PLO å den andra. Hamas stadgar återges också. Dessutom finns där en utförlig lista på relevanta nätsidor och bokrekommendationer.
I den politiska debatten bollas ofta med olika FN-resolutioner, även i propagandasyfte. Och termen folkrätt används flitigt, sällan dock med erforderlig sakkunskap. Marie-Hélène Boccara tar med läsaren på en fascinerande resa genom Mellanösterns historiska kartblad och genom FN-resolutionernas snåriga och lätt missförståeliga texter. Hennes frågeställningar är raka - ofta djärva, sett med svenska tv-ögon - och hennes svar och förklaringar visar att det finns ett alternativ till de kommentarer som svenska medier förser oss med: Vem är rättmätig ägare till de omstridda områdena? Vad betyder egentligen självbestämmande? Vilka rättigheter och skyldigheter har en ockupant och en ockuperad? Denna framställning är anpassad för läsare med förkunskaper i den arabisk-israeliska konflikten och för dem med intresse av att förstå mer om folkrättens grundvalar och regler. Marie-Hélène Boccara är jurist och journalist. Hon har specialiserat sig på folkrätt och den arabisk-israeliska konflikten.
"Dagar och nätter i Israel"- redan titeln återger de kontrastrika stämningar som präglar Richard Jändels senaste bok. Jändel är journalist och författare. Han har arbetat i nära kontakt med kibbutsrörelsen och även bott i Israel. Författaren är väl förtrogen med både palestiniers och israelers syn på konflikten i Mellanöstern. Med ett rikt, nästan ömsint språk och en imponerande psykologisk insikt skildras i novellerna olika människoöden utifrån en ganska ung mans tankar kring historia och samhällsutveckling i ömsom ljusa, ömsom mörka penseldrag. Mellan raderna får vi dela drömmen om Israel som ett unikt, kollektivt samhällsalternativ, men också författarens vemod och frustration över ett alltmer materialistiskt och individualistiskt samhälle. Även den aktuella politiska situationen speglas, såväl i författarens förståelse för den palestinska saken som i hans identifikation med staten Israels självklara rätt att existera på egna villkor, representerad av bilden på bokens framsida. Trots sin mörka grundton är detta en bok svår att lägga ifrån sig tills sista raden har klingat ut och författarens frågor (och förhoppningar) har blivit läsarens egna…
När man läser baksidans korta sammanfattning, tror man sig hålla ännu en av dessa böcker i handen, som berättar om det ofattbara. Och visst. Snart nog kommer man underfund med att berättelsen handlar om Förintelsen. För handlingen utspelar sig i Warszawa år 1942, där "das Herrenvolk" håller på att göra staden judenfrei. Där spyr deras medlöpare, de polska antisemiterna galla över judarna, vars skuld allt deras elände är. Jodå. Bilden är känd sen länge. Men ändå. Alltmedan berättelsen utvecklas, får man se Förintelsen i det lilla perspektivet. Här är det inte de stora pojkarna i Wannsee som pöser och planerar folkmord. Här står inte Albert Speer och vakar över tekniker som ritar gaskammare och krematorier för stordrift. Här möter vi fotfolket och dess judehat, som det hade fått i sig med modersmjölken. Här finns, bland en del anständigt folk, gatans enkla polacker som hatar juden för allt han kan och för allt de själva inte kan. Men här möter vi också Marek, pojkspolingen som då och då deltar i det allmänna ylandet, men som så sakteliga börjar ifrågasätta hatets berättigande. Mest gör han det under sina vådliga färder genom Warszawas kloaker, där han vadar i skiten och hjälper sin styvfar smuggla in förnödenheter i gettot. Styvfadern vill adoptera honom men Marek värjer sig. För fastän hans riktige far är död, vill han inte svika hans minne. Speciellt inte när han av sin mor får veta att fadern var jude, vilket får det mesta att vända sig rätt för honom. Plötsligt ser han de rätta sammanhangen, plötsligt känner han som aldrig förr. Han räddar en flyende jude genom att gömma honom och sedan, när Warszawas getto gör sitt uppror hjälper han honom att komma tillbaka dit. För mannen vill vara med. Han vill dö tillsammans med sina egna i kampen för en frihet som han vet bara är en utopi. Den polskfödde, israeliske författaren Uri Orlev tecknar ett fint porträtt av Marek, av hans omgivning, men också av hans uppvaknande till självmedvetande. Orlev presenterar en mikrovärld av ondska, och låter boken kulminera i beskrivningen av upproret. Det sker visserligen skissartat, men man får ändå en känsla av närhet som får själen att vibrera. Boken är lättläst, och den lämnar ett varaktigt intryck.
Samuel Josef Agnon (1888-1970) föddes i Bucgacz i Galizien. Han började tidigt skriva på jiddisch. Han lämnade sitt barndomshem i tjugo års-åldern och utvandrade till Palestina 1907, en författare som redan då skrev på hebreiska! Agnon drogs till Tyskland och samarbetade med Martin Buber 1913-1924. De utgav tillsammans Chassidiska berättelser. De fem novellerna är Klädnaden, Evig fred, Läkaren och hans hustru, Historien om en get och Sjaletten Evig fred. känns som den mest aktuella av de fem novellerna. Landets män bör gripa till vapen då de befinner sig i krig. Men svälten i landet gör att de inte har kraft att försvara sig. De har alltså fienden utifrån och svälten inifrån. Staten borde förebygga olyckan i landet men folket är delat, de barhuvade och de med huvudbonad. Men även de med huvudbonad hatar varandra inbördes. Någon går med hög hatt, andra med styv hatt. Några har fyrkantiga kalotter, andra har ovala. Några har stora, andra har små. Några är av sammet, andra är av siden. De barhuvade hatar också varandra. Några har krulligt hår, andra har kortklippt, några är skalliga av naturen, andra är rakade. Inte bara huvudena är olika, utan också deras åsikter. När en grupp nickar åt väster, nickar den andra mot öster. Så kan statens angelägenheter inte skötas. De är bara ense om en sak. Det onda som sker i staten är alltid den andres fel. I all sin oenighet har parterna ingen tid och kraft att vända sig till Gud. Det går ett rykte bland folk att en liten obetydlig man som inte tillhör någon stor grupp har bett om regn så att skörden kan växa. Alla blir förskräckta, de med huvudbonad och de barhuvade. De båda stora grupperna börjar kritisera den lille mannen som gjort sig stor. Varför har Gud glömt de stora männen? Kan Gud föredra en liten man? Den gemensamma förargelsen gjorde de stora partierna mer försonliga mot varandra. Var och en som inte utvalts av allmänheten utan gör sig själv till talesman anses ansvarslös, överträder lagen och saboterar staten enligt de stora grupperna. Novellen går att flytta till många platser och många epoker. Den känns evig, men den eviga freden infinner sig inte. I novellen Sjaletten ägs sjaletten av en fattig kvinna som fått den som gåva av sin man. Den är en mycket kär ägodel som hon vördar ömt. Hon tar fram den varje sabbat. Till sonens Bar Mitzva binder hon den runt hans hals. På vägen från synagogan möter sonen en gammal man med trasiga kläder och full av sår. Barnen kastar grus på honom och byborna visar honom sin avsky. Han binder sjaletten kring mannens såriga ben. När han kommer hem känner han att han inte handlat rätt mot sin mor. Han hann inte be om ursäkt innan modern såg på honom med en blick full av ömhet och kärlek. Hur göra rätt åt två håll? Novellerna är inte bara tänkvärda utan också humoristiska. Roligt för dem som har denna läsglädje framför sig.
© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering får endast ske med skriftligt tillstånd från redaktionen och med angivande av författare och källan. |