Dick Harrison: "Stora döden"
Ordfront 2000, 480 sidor, ISBN: 91-7324-752-9

Den värsta katastrof som drabbat Europa
Ovanstående rad är undertiteln för boken "Stora döden", alltså den förödande pestepidemin på trettonhundratalet, som vi också kallar digerdöden. Författaren presenterar i bästa forskaranda och med hög ambitionsnivå en studie om denna den största naturliga katastrof som drabbat vår kontinent. Att boken egentligen är resultatet av ett betydande forskararbete, gör att den kanske mest lämpar sig för läsare med intresse för medeltiden. Stilen är ganska lättsam, man lockas att läsa vidare, och drabbas snart av en viss andnöd inför de horribla fakta som presenteras. Eller vad sägs om att uppemot 60% av ett lands befolkning bara dör. Eller att den smittade i bästa fall endast har tre dagar kvar i livet. Eller kanske i värsta fall, ty sjukdomen ger förfärliga plågor, när lymfkörtlarna växer sig till bölder av ett äpples storlek, för att sedan rämna av trycket inifrån. Att läsa om så mycket lidande i en sådan omfattning tar alltså andan ur en, trots att man befinner sig i en långt ofarligare miljö, nära sjuhundra år efter det förfärliga. Författaren berättar att det hela startade på Krim, men också hur det gick till, vad spridningen sedan berodde på och vilka farsotens egentliga spridare var, nämligen råttorna, värddjur för de loppor, vilka bar på pestbakterierna. Med handelsskeppen förflyttade sig gnagarna från stad till stad och det räckte med en enda landstigning för att hamnstaden, och sedan hela landet skulle drabbas. Ingen hade förstås en aning om att detta var den egentliga orsaken. I de muslimska områdena, liksom längre österut, sökte man visserligen förklaringar, men då man inte kunde hitta några, nöjde man sig med att tala om den vredgade Herren, som ville straffa alla syndiga. Så icke i de kristna länderna.

Judarna fick skulden
Där tyckte man att Gud är i all ära, men lämpliga syndabockar är inte heller att förakta. Och vilka tror ni man hittade? Jovisst. Judarna. Egendomligt nog visar boken tydligt att det inte var de högre stånden i första hand, alltså prästerskapet och feodalherrarna, ej heller furstarna och kungarna som hetsade folket mot judarna, även om en eller annan skuldsatt herreman blev nog så nöjd när hans kreditorer brann upp. Påven Clemens den VI hade till exempel uttryckligen förbjudit de kristna att göra judarna ansvariga och angripa dem. Nej. Det var det enkla folket, borgarna och bönderna som gick löst på judarna, dessa Jesus Kristus mördare och kristendomens gamla fiender, såsom de alltid ha stämplats. De anklagades för att ha startat och spridit farsoten, genom att förgifta brunnarna, bland annat.

"Auschwitz" redan på 1300-talet
Trots att alla kunde se att judarna föll offer för pesten på samma sätt som alla andra, slogs de ihjäl där de påträffades eller massbrändes levande i stora gropar i marken. En föregångare måhända, till senare tiders modernare, effektivare metoder. Boken beskriver också de stora ekonomiska och samhälleliga omvälvningarna, nedgången och förfallet, som pesten medförde i Europa. Så blir det med nödvändighet när över hälften av befolkningen dör. Intressanta fakta allesammans, men berättelsen planar ändå ut så småningom. Författaren går nämligen igenom historien land för land, och även om aktörerna, berättarna, källorna varierar, så är kontentan alltid densamma. Alltså var och hur pesten slog till, vilka botemedel man försökte använda, hur man försökte rädda sig undan. Och sådant blir i längden lite enformigt för den genomsnittligt intresserade läsaren.

Om farsotens härjningar i Sverige finns inte lika mycket nedtecknat som i länder längre söderut. I Finland finns det knappast något alls. Men Norden var ändå i stort sett lika hårt drabbad som resten av Europa. Boken är ett viktigt arbete som kartlägger den värsta, naturliga katastrofen i Europas historia. Den är också värdefull som breddare av vår allmänbildning, men förutsätter att den som läser vill bredda sin.
Robert Neufeld