Textlänkar finns längst nere på denna sida

Läsvärt ur kvartaltidskriften Menorah från och om Israel

Bokrecensioner

Digerdöden på 1300-talet skylldes på judarna

Dick Harrison: "Stora döden"
Ordfront 2000, 480 sidor, ISBN: 91-7324-752-9

Den värsta katastrof som drabbat Europa
Ovanstående rad är undertiteln för boken "Stora döden", alltså den förödande pestepidemin på trettonhundratalet, som vi också kallar digerdöden. Författaren presenterar i bästa forskaranda och med hög ambitionsnivå en studie om denna den största naturliga katastrof som drabbat vår kontinent. Att boken egentligen är resultatet av ett betydande forskararbete, gör att den kanske mest lämpar sig för läsare med intresse för medeltiden. Stilen är ganska lättsam, man lockas att läsa vidare, och drabbas snart av en viss andnöd inför de horribla fakta som presenteras. Eller vad sägs om att uppemot 60% av ett lands befolkning bara dör. Eller att den smittade i bästa fall endast har tre dagar kvar i livet. Eller kanske i värsta fall, ty sjukdomen ger förfärliga plågor, när lymfkörtlarna växer sig till bölder av ett äpples storlek, för att sedan rämna av trycket inifrån. Att läsa om så mycket lidande i en sådan omfattning tar alltså andan ur en, trots att man befinner sig i en långt ofarligare miljö, nära sjuhundra år efter det förfärliga. Författaren berättar att det hela startade på Krim, men också hur det gick till, vad spridningen sedan berodde på och vilka farsotens egentliga spridare var, nämligen råttorna, värddjur för de loppor, vilka bar på pestbakterierna. Med handelsskeppen förflyttade sig gnagarna från stad till stad och det räckte med en enda landstigning för att hamnstaden, och sedan hela landet skulle drabbas. Ingen hade förstås en aning om att detta var den egentliga orsaken. I de muslimska områdena, liksom längre österut, sökte man visserligen förklaringar, men då man inte kunde hitta några, nöjde man sig med att tala om den vredgade Herren, som ville straffa alla syndiga. Så icke i de kristna länderna.

Judarna fick skulden
Där tyckte man att Gud är i all ära, men lämpliga syndabockar är inte heller att förakta. Och vilka tror ni man hittade? Jovisst. Judarna. Egendomligt nog visar boken tydligt att det inte var de högre stånden i första hand, alltså prästerskapet och feodalherrarna, ej heller furstarna och kungarna som hetsade folket mot judarna, även om en eller annan skuldsatt herreman blev nog så nöjd när hans kreditorer brann upp. Påven Clemens den VI hade till exempel uttryckligen förbjudit de kristna att göra judarna ansvariga och angripa dem. Nej. Det var det enkla folket, borgarna och bönderna som gick löst på judarna, dessa Jesus Kristus mördare och kristendomens gamla fiender, såsom de alltid ha stämplats. De anklagades för att ha startat och spridit farsoten, genom att förgifta brunnarna, bland annat.

"Auschwitz" redan på 1300-talet
Trots att alla kunde se att judarna föll offer för pesten på samma sätt som alla andra, slogs de ihjäl där de påträffades eller massbrändes levande i stora gropar i marken. En föregångare måhända, till senare tiders modernare, effektivare metoder. Boken beskriver också de stora ekonomiska och samhälleliga omvälvningarna, nedgången och förfallet, som pesten medförde i Europa. Så blir det med nödvändighet när över hälften av befolkningen dör. Intressanta fakta allesammans, men berättelsen planar ändå ut så småningom. Författaren går nämligen igenom historien land för land, och även om aktörerna, berättarna, källorna varierar, så är kontentan alltid densamma. Alltså var och hur pesten slog till, vilka botemedel man försökte använda, hur man försökte rädda sig undan. Och sådant blir i längden lite enformigt för den genomsnittligt intresserade läsaren.

Om farsotens härjningar i Sverige finns inte lika mycket nedtecknat som i länder längre söderut. I Finland finns det knappast något alls. Men Norden var ändå i stort sett lika hårt drabbad som resten av Europa. Boken är ett viktigt arbete som kartlägger den värsta, naturliga katastrofen i Europas historia. Den är också värdefull som breddare av vår allmänbildning, men förutsätter att den som läser vill bredda sin.
Robert Neufeld

DAGS ATT SUMMERA
Anita Goldman: Mållös. Natur och Kultur 2000. 246 s. Ca 300 kr.

Anita Goldman har gjort det igen. Funnit dagens aktuella ämne. Skapat en bild av vår tids familjebild, av styvfamiljen. Mina barn, dina barn, våra barn. Vart fjärde barn i Sverige i dag lever inte med båda sina föräldrar. Vad detta innebär av svårigheter, hänsynstagande, "förbjudna " känslor, skildrar Anita Goldman på ett både initierat, ibland påträngande och ofta rörande sätt.

Huvudpersonerna Rita Rubinstein och hennes väninnna Frida var båda centralgestalter i 70-talsvänstern. Idag är Frida änka efter Hasse och på fåfängt sökande efter dennes dotter Li (från ett tidigare äktenskap). Li är bostadslös och driver håglös omkring i storstaden - åter ett aktuellt problem. Rita lever i samboförhållande med Karlerik och de är föräldrar till treåriga tvillingarna Noah och Nina. Rita har också dottern Hannah från ett tidigare förhållande liksom Karlerik har sonen Kristian, också från ett tidigare förhållande.

På 70-talet ifrågasattes kärnfamiljen - nu har tiden kommit för en summering och utvärdering. Det gamla systemet var långt ifrån idealiskt men frågan är om de nya familjebildningama med plastpappor och olika slags halvsyskon är så mycket bättre. Anita Goldman lägger fokus på den komplicerade relationen till styvbarnen. Som hon själv skriver: "Egentligen är det pinsamt tydligt vad det handlar om. Kärlek alltså. Och bristen på den. Jag menar, om man inte kan bredda sin kärlek till att omfatta en enda unge, för att han inte är ens biologiska, hur sjutton skall man då kunna bredda sin kärlek till att omfatta världen med stort V!"

Rita har ständigt dåligt samvete för att hon inte har samma innerliga känslor för styvsonen Kristian som hon har för sina biologiska barn. Kristian är datafreek som lever i sin egen värld. Det gör också den egna dottern Hannah som är vegetarian och militant djurrättsaktivist.

Hennes vegangrupp krossar fönstren hos en judisk körsnär och hon och hennes pojkvän blir anhållna av polisen. Körsnären får en hjärtattack och förs till sjukhus. Först efter denna händelse berättar mormor Sonja för sitt barnbarn att körsnären är en bekant till henne och att hans fars körsnärsaffär i Berlin hade fått fönstren krossade under Kristallnatten. Det var därför han hade lämnat Tyskland och startat sin verksamhet i Sverige.
Plötsligt ser Sonja hur lik Hannah är mormorsmor - Sonjas mamma Hannah, som hon fått sitt namn efter.
... Och Sonja Rubinstein hörde nu mycket tydligt hur Hannah skrek, inte den här Hannah i den gråa tröjan, utan den andra, i grå yllekappa, bakom gevärskolven som pressade henne uppåt och bakåt mot lastbilsflaket. "Mein Kind, Sonja, mein Kind"...
Och Sonja började gråta, grät det som hon inte kunde och inte hann och inte fick gråta då. Det grät hon ut nu, mer än femtio år efteråt.

Sonja skildras som den borgerliga judiska mamman med krav på ordning och disciplin. Mamman som gärna vill ställa upp för de sina men som ofta blir missuppfattad och anklagas för känslokyla.
Anita Goldman har sin senaste bok givit prov på sin förmåga att lyhört skildra den verklighet hon själv vistas i. Även hennes språkbruk är det nutida, ibland något klichéartat. Som helhet är boken väl värd att läsas och diskuteras - den värld vi lever i är inte alltid den bästa av världar!
Birgit Blideman

FRÅN GRODNO TILL WALL STREET
Felix Zandman är känd på Wall Street som en briljant vetenskapsman och entreprenör vars företag, Vishay Intertechnology Inc., noteras bland de 500 största. Zandman har stöpt om världens elektroniska komponentindustri. Hans kvalitetsprodukter återfinns inuti nästan all konsumentelektronik från mobiltelefoner till TV-apparater. Hur han och hans företag har nått till denna position berättar han om i sin självbiografi "Never the Last Journey", på tyska "Nie die letzte Reise". Första delen av boken handlar om hur han överlevde andra världskriget, vilket enbart det är som en thriller.
Hans bok påminner mycket om Jerzy Einhorns två böcker, eftersom även Zandman är en överlevande från Polen som sedan gjort stor karriär i Väst. Han kommer ur en välbärgad borgerlig familj i Grodno som lever i lycklig harmoni och med en judisk-sionistisk inställning, vilket sedan färgar hans livssyn och hållning till Israel. Således lär sig Felix nyhebreiska redan från barndomen, förutom jiddisch och polska.
När Hitlers arméer åtföljda av Gestapo invaderar Polen, rasar tillvaron för alla judar. De flesta sätts först i ghetton och uppsamlingsläger för att så småningom föras bort till förintelselägren. Felix Zandman och en yngre farbror får gömma sig hos en polsk bondfamilj där hustrun tidigare arbetat hos Felix farmor. Gömstället är en trång grop under matsalsgolvet i stugan och där tillbringar unge Felix, hans farbror Sender, en annan ung man och en kvinna ett och ett halvt år. För att undvika ödesdigra konflikter, förbjöds sex. Under denna långa isolering där de oftast fick ligga helt stilla och tysta, det fanns ju alltid risk att grannar och tyska soldater skulle upptäcka de gömda, lärde sig Felix högre matematik och naturvetenskap av sin farbror - utantill. När röda armén drev bort tyskarna, befriades Felix och hans olyckskamrater ur sin grop. Åter i Grodno fann Felix att hela hans familj var borta, mördade. Men att stanna i Polen blev alltför riskabelt eftersom KGB var ute efter människor med borgerlig bakgrund och intellektuella som kunde bli farliga för den kommunistiska regimen. Felix tog sig till Frankrike och började studera fysik vid universitetet i Nancy, hjälpt av vänner och den judiska studentunionen. Han disputerade vid Sorbonne och ägnade sig sedan åt forskning vid ett stort franskt företag. Denna resulterade i en metod att mäta svängningar och deformation i bl.a. broar. Zandman uppmärksammades 1956 av en amerikansk head-hunter som letade efter teknisk och vetenskaplig talang i Europa och flyttade till ett amerikanskt universitet.

Den andra delen av denna spännande bok ägnas åt Zandmans forskarkarriär i USA och hur han så småningom startar ett eget litet företag. Han kallar det Vishay efter hans farmors shtetl. Produkterna som tillverkades grundade sig på hans egna upptäckter. Företagets fenomenala framgångar är synnerligen intressanta för alla företagare och speciellt för dem som är verksamma inom elektronikbranschen. Jag ber att få hänvisa till min artikel i Menorah nr.4, 2000, "Framgångssaga med israelisk anknytning". Zandman genom Vishay Intertechnology blev under sjuttiotalet en av de första investerarna inom högteknologisk tillverkning i Israel och han sysselsätter där idag mer än 5000 ingenjörer och annan personal i tre fabriker. I sin bok uttrycker han sin kärlek till landet.
"Never the Last Journey" har kommit ut i USA men är tyvärr slutsåld. Den finns dock att låna på Judiska församlingens bibliotek i Stockholm, öppet kl. 13 -17 tel. 08-6792900 och på Institutet för Judisk kultur i Lund, tel. 046-148052.
www.ijk-s.se

I Tyskland har "Nie die letzte Reise" kommit ut i bunden form hos Econ Verlag München (1999). och som pocketversion på Ullstein Taschenbuch Verlag (2001). De kan beställas per Internet genom www.amazon.de

Franz T Cohn

TALMUD OCH INTERNET
Jonathan Rosen: The Talmud and the Internet
Förlag Farrar, Straus and Giroux, New York.
ISBN 0-374-27238-7.

Jag kan inte låta bli att tycka att Internet i vissa stycken har mycket gemensamt med Talmud. Rabbinerna betecknade Talmud som ett hav och även om man inte tänker sig att surfa på Talmud är det ändå vidsträcktheten och den oordnade skepnaden som i viss mån förenar dem. En sida ur Talmud har en förunderlig likhet med en hemsida på Internet där ingenting är fullständigt i sig själv men där ikoner och textrutor är dörrar där besökaren kan stiga in bland en oändlig mängd korstabulerade texter och samtal.
När det judiska folket förlorade sitt hem - Israel - och Gud förlorade sitt - templet - skapades ett nytt sätt att vara. Judarna blev ett bokens folk, inte templets eller landet Israels folk. De blev bokens folk för de hade ingen annanstans att leva.
Internet som hela tiden sägs knyta oss alla närmare varandra ger i alla fall mig en liknande känsla av Diaspora, känslan att vara överallt och ingenstans. Var, om inte i Diasporan, behöver man en hemsida? Så här skriver Jonathan Rosen i en bok som just har kommit ut. En lättläst bok på 130 sidor som lätt ryms i en kavajficka och heter The Talmud and the Internet.
Författaren bor med sin hustru och dotter på Manhattans västsida. Hans far föddes i Wien, förlorade sina föräldrar i Förintelsen, klarade sig tillsammans med 30 000 andra judiska barn med en Kindertransport 1938 till England. Hans mor föddes i Brooklyn och växte upp i säkerhet. Jonathan Rosen är inte okänd för den som då och då läser The New York Times Book Review. Hans lilla bok är väl värd att läsa. Kanske ger den en läsare som är väl bevandrad i Talmud men inte så hemmastadd i Internet ett och annat att fundera över - och skratta åt. Att den som vet något om Internet men för lite om Talmud har både kunskap och glädje att hämta ur The Talmud and the Internet är säkert.
Följande lilla avsnitt till exempel:
Talmuds rabbiner undrade då och då hur Gud tillbringar sin dag. De besvarade frågan på flera sätt på fler ställen - Han ordnar giftermål. Han sitter och dömer över människor. Han sveper in sig i en jättelik schal och ber. Jonathan Rosen hämtar emellertid sitt favoritsvar ur Avodah Zarah. Här avslöjar rabbinerna att Gud ägnar tre timmar av dagen åt att läsa Talmud. Läsaren får också vara med om ögonblick ur Jonathan Rosens uppväxt och liv tillsammans med sina föräldrar:
När Jonathan var åtta år frågade han en dag sin far om han önskade att Messias skulle komma. Fadern funderade länge. Till slut svarade han att, ja han skulle vilja att Messias kom. Pojken sprang omedelbart ut i köket till sin mor och ställde samma fråga.
-Nej. Det skulle förstöra allting. Hon gillade livet som det var.

Anders H. Pers



Textlänkar
Till nästa artikel (i detta nummer)
Till föregående artikel (i detta nummer)
Till framsidan
Till arkivet



© Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.