Den som själv har fått uppleva sin del av Förintelsen, har svårt med denna bok. Att möta Himmler, Schellenberg, Höss och Hitler själv i form av de samtal och handlingar som citeras och beskrivs, kan vara för mycket. Bokens kvalité är sådan, att läsaren tidvis känner sig nästan närvarande i tid och rum, vilket hos en överlevande kan väcka stor oro i själen, men den förtjänar i sig allt beröm den kan få. Såväl för stil som för innehåll. Det ligger både ett gott handlag med pennan och grundlig undersökande journalistik och källforskning bakom dess tillkomst. På sitt sätt bjuder den på en spännande, djupt skakande läsning. Man förbluffas av omfattningen av det material som tycks stå till förfogande för den som vill forska i ämnet Nazitysklands illdåd. Enligt min mening borde verket läsas främst av icke-judar, särskilt av dem som inte tycks förstå vad dagens efterföljare till bokens nazister går för, vad de är kapabla till. En tanke som då följer är, att boken kanske skulle ha fått en bredare läsekrets, om den hade skrivits av en författare ur de kristna leden. Som det är, betraktas den säkert som en partsinlaga av dem vilka anser att judarna av i dag gräver alltför hårt i högen av synder begångna för sextio år sedan. Den som rör sig i samhället, kan inte undgå att höra att man på sina håll är trött på att se ytterligare brott mot det judiska folket dras fram, brott som helst borde ha stannat kvar under den matta dit man en gång lyckats sopa dem. Trots att titeln avser vissa envisa hjältar som sökte rädda liv, tycker jag att det inte är dessa som är bokens verkliga huvudrollsinnehavare. Visst finns Gilel Storch där och Felix Kersten och andra som reser, ringer samtal eller knackar på dörrar för att köpa loss judiska liv. Visst kan Storchs nattliga språngmarsch från Gärdet till Östermalm, hans och Kerstens förtvivlade telefonerande den natten ha räddat de våren 1945 ännu levande fångarna i Bergen-Belsen. Visst har Raoul Wallenberg 1944-45 räddat livet på tiotusentals ungerska judar. Men bokens verkliga bisarra huvudpersoner måste ändå anses vara dels de tyska massmördarna och deras medhjälpare, dels politiker och militärer hos de allierade samt ämbetsmän i de neutrala länderna som visste vad som pågick men inte visade något intresse för att rädda judiska liv. Kombinationen av brott och passivitet satte krokben för de få som verkligen försökte hjälpa. Dessa senares medmänsklighet och civilkurage lyser som en fyrbåk i mörkret och kommer för evigt att utgöra en förebild.
Robert Neufeld