Hur har det gått för invandrarna?

Nykomlingarna i Israel, hittills över 750 000 av dem under bara ett halvt dussin år, har alla gått igenom samma trauma: Att lära sig ett nytt språk, att vänja sig vid klimatet och det israeliska samhället - så olikt det de kom ifrån - och att hitta försörjningsmöjligheter i det egna yrket eller i något helt nytt, har säkerligen varit påfrestande för de flesta.
Israel har välkomnat denna stora invandring, av ideella och ideologiska skäl, vilket man inte kan säga om många andra länders invandringspolitik, men trots detta tar en fullständig integration alltid tid, ofta så mycket som en eller två generationer.
Trots alla problem har de allra flesta olim i Israel lyckats hitta någon väg till ett nytt liv, mycket tack vare Israels goda ekonomiska tillväxt och en relativt stor efterfrågan på arbetskraft samt också tack vare den starthjälp som Jewish Agency (med våra insamlade medel) och staten (med skattepengar) kunnat lämna nykomlingarna.
Menorah presenterar här och på följande sidor några invandraröden. Det handlar om människor som relativt snabbt kunnat bygga upp en ny existens. Med sina kunskaper hjälper de andra invandrare eller gör värdefulla insatser i näringslivet.

Trestjärnig rörmokare

Av Lolie Greiff
Som överste vid Ukrainas armé pensionerades Alexander Raizman vid 40 med månatlig pension, varpå han började arbeta som civilingenjör och gjorde ungefär detsamma som han gjort i det militära i tjugo år. Det levde han ganska bra på med sin fru Nadia och två barn. Men när det 1991 blev akut mjölkbrist och de natt efter natt måste turas om att köa från midnatt till 5 på morgonen för att få köpa en enda flaska mjölk till barnen, beslöt han att de skulle gå på alija till Israel. Vi kan ju inte köa bort hela vårt liv. Han började läsa hebreiska. I juli 1995 anlände familjen till Safed där de först bodde och gick på ulpan samtidigt som han började söka jobb i sin egen bransch. Det är så annorlunda i Israel. Här kan jag vara jude utan att någon ropar det efter mig på gatan eller på jobbet. I Sevastopol blev jag visserligen inte slagen, men kunde aldrig glömma att jag var jude, och det gjorde inte heller omgivningen. Det finns en regel i Ryssland, att om något händer så anklagas två personer, den ena för att han inte visste bättre, den andra för att han är jude.

Jewish Agency förmedlade jobb
Aktiv hjälp fick han av Alexandra Zelichenok vid Jewish Agencys avdelning för regional utveckling i Negev. Hon är arbetsförmedlare och rekryterar immigranter till tekniska och vetenskapliga jobb. Alexander skickade hon till den stora byggfirman Cherut Ltd i Beersheva. Hos dem fick han genast ett arbete där hans utbildning, skicklighet och erfarenhet var precis vad som krävdes. Nu är han materialansvarig för den enorma VVS-installationen i det nya Hyatt-hotellet i Ein Bokek vid Döda Havet. Hotellet med sina 17 våningar är ett av de större i hela regionen.
Hans hustru Nadia som är elektroingenjör kompletterade sina kunskaper med en kurs i datorkonstruktion vid Beershevas tekniska gymnasium och arbetar nu med att med dator rita elektriska kopplingsscheman.
För ett år sedan lämnade Alexanders föräldrar badorten Sotji vid Kaspiska havet för att gå på alija. Sotji hade då under tre år drabbats av väpnade strider, och Jewish Agencys emissarier kom dit för att rädda utsatta judiska familjer. Föräldrarna bodde först i Negev men orkade inte med hettan utan flyttade till Karmiel i norr.

Viktigast att barnen får växa upp i Israel
Kvar i f.d. Sovjetunionen är bara Alexanders syster Sophia. Hon arbetar som emissarie och hjälper immigranter och turister att planera sina resor till Israel. Alexander prisar sin lycka att få leva i Israel utan att skällas för jude, att kunna prata hebreiska högt utan att vara rädd för efterräkningar och desssutom ha fått ett riktigt jobb inom mindre än ett och ett halvt år.
- Jag kunde få bättre betalt utomlands, men jag vet att jag valt rätt. Viktigast av allt är också att Israel är det bästa för barnen. Min lilla 7-åring vägrade tro på mina berättelser om vad vi fått utstå i f d Sovjetunionen. Det var just detta jag hade önskat mig: att hon aldrig skulle behöva uppleva något sådant i sitt liv.

(Övers. o. bearb. NWB)

Israels första etiopiska psykiater

av Nechemia Meyers

Ingen kan bättre förstå de etiopiska immigranternas psykologiska problem än den 40-årige Benyamin Wondimeneh, som är landets första och enda etiopisk-judiska psykiater.

Wondimeneh framhåller att de etiopiska judarna inte har haft lätt att flytta från en primitiv jordbruksmiljö till en industrialiserad stadsmiljö, i all synnerhet som det Israel de hade väntat sig inte alls var det Israel de kom fram till. Han understryker att nykomlingarna från Etiopien trodde att de skulle komma till ett land där varenda människa var otroligt from, och de blev chockerade av att upptäcka att det ingalunda var på det viset.
Något som gjorde dem extra förvirrade var det faktum att deras judiskhet ifrågasattes av rabbinatet! Och som extra pålaga kom skandalen kring immigranternas blodgivning då deras blod dömdes ut - något som ytterligare underminerade deras känslor ifråga om att höra hemma i Israel.
Trots att han kritiserat andra israeler för deras misstag i sin hantering av etiopiska judar, anser dr Wondimeneh att dessa måste ta på sig det främsta ansvaret när det gäller att lösa sina egna problem.
-Det kommer inte att bli lätt, förklarar han. För även om vi är många som kan konsten att uttrycka sig och tala väl, är det svårt att hitta och skapa ett effektivt ledarskap i vårt samhälle. Om Adisu Massala blir invald i Knesset kan det bli en god hjälp, man kan bara hoppas på det bästa.
Det är tänkbart att den etiopiska psykiatern med tiden kan ta på sig ansvaret som en av ledarna, men han är i första hand upptagen med att stärka den yrkesmässiga status, som han lyckats skapa sig under nästan otroliga svårigheter.

Från Gondar och Addis Abeba till Israel via Moskva och Sverige
Benyamin Wondimeneh växte upp i ett jordbruksområde i Gondarprovinsen med 4 miljoner invånare och fick ett stipendium till General Wingates läroverk i Addis Abeba, en elitskola där undervisningen uteslutande sker på engelska. Också där utmärkte han sig till klasskamraternas stora indignation och fick ofta höra att hans framgångar berodde på hans "judiska magi". Hur som helst fick han ta emot en guldklocka av kejsare Haile Selassie och ett stipendium till Haile Selassie-universitetet. Nästa stipendium fick han från ryssarna som på 60- och 70-talen inbjöd många ungdomar från utvecklingsländer att studera i Ryssland. Wondimeneh skulle ha föredragit att fortsätta sin utbildning i väst men hade inga pengar, så det måste bli Moskva eller inget alls. Han valde Moskva och speciellt då dess medicinska utbildning. Att lära sig ryska var inget problem för honom. Efter några månader talade han det flytande.
Men han trivdes inte i Ryssland, då levnadsvillkoren var förfärliga och fruktan för hemliga polisen ständigt plågade honom. Det innebar till exempel att han inte vågade möta de lokala judarna varken för deras skull eller sin egen. Eftersom han inte ville återvända till Etiopien med dess brutalt diktatoriska kommunistledning sökte Wondimeneh politisk asyl i Sverige och fick det. Och när han - givetvis - snabbt lärt sig behärska vårt språk började han specialisera sig i psykiatri. Sedan, 1990, flyttade han till Israel.
Nu är han lyckligt rotad i Jerusalem med sin hustru Miheret och deras två barn, Dani 6 och Sarit 1 år. Och dr Wondimeneh ser fram emot den dag då han bara är en av många etiopiska psykiater i den judiska staten Israel.

Översättning MWB

Mätar-succé

Av Simon Griver
De flesta judiska immigranter från Östeuropa kommer med direktflyg till Israel. Men fysikern Avraham Nathan från Plovdiv i Bulgarien packade familjens Ford med hustru, barn och allt vad bilen kunde rymma av deras ägodelar för att köra till Israel via Grekland och en medelhavsfärja.

I Bulgarien var Nathan välbärgad, hade 2 hus och 3 bilar. Pengarna hade han tjänat vid statliga bulgariska projekt i Afrika.
- Men som jude är jag sionistisk idealist och kom inte till Israel för att tjäna pengar utan för att vi tror att en judes plats är just här, säger Nathan.
Han hade forskat i vakuumfysik redan i Bulgarien, men det var först i Israel som han fick chansen att utveckla en spirande idé. Han fick ett laboratorierum och administrativ hjälp på en s k teknisk inkubator i Ashkelon. Inkubatorn, som man också kan kalla ett växthus för uppfinnare, finansieras gemensamt av Jewish Agencys avdelning för regional utveckling, Ministeriet för handel och industri samt Ashkelons kommun. Tanken med inkubatorn, av vilka det finns ett tiotal i Israel, är att ta vara på invandrade vetenskapsmäns uppfinningar och innovationer. Man hjälper dem att utveckla dessa fram till exploateringsfärdiga prototyper som sedan kan tillverkas och skapar därmed nya jobb. Dr Nathans arbete, en s k Pirani- vakuumeter med stort mätområde, ser ut att bli en succéprodukt, som han dessutom med bistånd från inkubatorn lyckades finna kapitalstarka israeliska finansiärer till. För kommersialiseringen har han nu etablerat ett eget företag, Newthan, tillsammans med skolkamraten och elektronikexperten Eliezer Cohen och elektronikingenjören och hårdvaruspecialisten Vladimir Ravic från S:t Petersburg.
Nathans till synes så enkla vakuum-mätare består av ett sensorrör, en kontrollenhet, 2 meter sensorkabel och en transformator och blir en högst användbar high-tech nyhet för halvledarindustrin, som kan komma att ge sin uppfinnare en vacker slant.

Ur Babayit nr 22.(Översättning och bearbetning NWB)

Guldpläterade lärare för diasporan

Av Laura Rosen
Utifrån sett är Gold-institutet likt ett otal andra stenhus i Jerusalem. Unga kvinnor går ut och in där, skrattar och pratar med varann och bär på högar av böcker.
Machon Gold, som det kallas, drivs av WZO (World Zionist Organisation) och utbildar unga religiösa kvinnor från Israel och utlandet till lärare i judiska ämnen. Här får eleverna sitt diplom som "Diaspora-lärare" när de avslutat en ett- eller tvåårig kurs. Denna ger dem kompetens att undervisa i judiska skolor i hela världen. Andra elever, särskilt de från Nordamerika, deltar i program avsedda att bredda deras judiska kunskaper, stärker deras sionistiska medvetenhet och banden till staten Israel.

Återvänder till FSU för att undervisa
Med hjälp av Jewish Agencys Joint Authority for Jewish-Zionist Education och avdelningen för FSU (f d Sovjetunionen) och Östeuropa inom Aliyah Department rekryteras nu unga kvinnor från alla områden i FSU för att undervisa i sina respektive länder. De väljs omsorgsfullt ut av Jewish Agencys emissarier och förbinder sig att återvända till sina tidigare hemländer för att undervisa och leda utbildningsprogram under minst ett år.

F n är det 18 ungdomar från 15 olika republiker i FSU och Polen, som utbildar sig vid Gold-institutet.
- Det krävs att eleverna, som söker till de olika programmen, har åtminstone minimala kunskaper i hebreiska. De flesta har avslutat en hebreisk ulpankurs eller pluggat hebreiska privat och åtar sig att undervisa i sin tidigare hemort när de avslutat sina studier här, berättar Shoshana Solow, som är föreståndare för Machon Gold.

Flertalet vet mycket litet om sin arvedel
- De flesta flickorna kommer inte från ortodoxa familjer men somliga har större judisk medvetenhet än andra. Ibland har deras mor- eller farföräldrar minnen av hur det är att leva ett judiskt liv. Men flertalet vet mycket litet om sin arvedel. Shoshana Solow berättar att alla kurser hålls på hebreiska men att en rysktalande assistent finns att tillgå.
Valeri Tzalman, 22, arbetade på biblioteket vid Jewish Agencys kontor i Baku, Azerbajdzjan. Jewish Agencys föreståndare för den lokala ulpanen (språkkurs i hebreiska) rekommenderade henne att anmäla sig till Machon Gold och visade henne en broschyr om kursen.
- Jag hade just avlagt examen i elektronik vid universitetet då jag fick höra talas om Machon Gold. Jag insåg att det vore en god idé för mig. Det är underbart att plugga hebreiska och Torah, och vi har verkligen utomordentliga lärare. Det är så intressant att få lära något om vårt judiska arv, säger Valeri.
- Min familj funderar allvarligt på att gå på alija. Det skulle vara en fantastisk mitzva att komma hit för att bosätta oss här.
Inna Kaisser, 21, är gruppens madricha, d v s rådgivare. Hon kommer från Moskva och talar perfekt engelska och hebreiska.
- Det här är ett 1-årsprogram, som lär dem hebreiska och judaism. Men samtidigt har eleverna också en chans att få se landet. Vi åker iväg på olika turer, går på teater och har alla slags fritidsaktiviteter.

Först seminarium i Moskva - sedan Machon Gold
- Alla deltagare som är intresserade av programmet går först på seminarium tillsammans i Moskva. När de sedan kommer hem igen från Machon undervisar de vid judiska dagskolor och har kurser för vuxna och barn i alla åldrar, tillägger Inna. En av deras lärare är rabbi Ohad Tehorlev.
- Att vara lärare åt unga kvinnor från f d Sovjetunionen innebär att undervisa en grupp med en helt annorlunda mentalitet. De har sina rötter i kommunismen och hyser en intensiv fruktan för institutioner, säger rabbinen.
- Jag försöker intressera dem för religion och gör vad jag kan för att uppmuntra dem att se positivt på den. De är mycket intresserade av de intellektuella argumenten för religionen och diskussionerna med dem innebär för mig en intellektuell utmaning, förklarar rabbi Tehorlev.
Raya Mamistvalov, 19, kommer från Georgien. En av hennes släktingar hade gått på en kurs hos Machon Gold och rekommenderade henne att åka dit.
- Jag har redan varit här i arton månader och ska snart fara hem. Jag ska undervisa i judisk historia, mitzvot och flera andra ämnen där hemma.

I Georgien finns judisk kunskap kvar
I Georgien har folk en bra kunskapsgrund i judaism, för nu finns där en judisk skola och de flesta judar firar sabbaten och helgerna, säger hon.
Raya har två systrar som också är intresserade av att få fara till Israel. Hon säger att när hon undervisat ett par år hemma, kommer hennes familj troligen att gå på alija.
Dr Gabi Cohen var rektor vid Machon Gold i 20 år. Nu föreläser han vid Bar Ilan Universitetet.
- Det finns inte många religiösa flickor i f d Sovjetunionen. En av våra utmaningar är just att vi måste hitta studerande, som redan kan hebreiska. Men de flickor som blir utvalda är helt underbara. Vi håller alltid kontakt med våra färdigutbildade elever, påpekar han.
- De skiljer sig väsentligt från vanliga israeliska studenter. De är så motiverade och har en förvånande böjelse för det konstnärliga. Vid sidan av sina studier i Bibeln, profeterna och hebreiskan vill de också fördjupa sig i konsten i Israel, slutar Cohen.

Översättning Norma Wiel-Berggren

Textlänkar: Till framsidan; Till arkivet