Av Marie-Hélène Boccara, Tel Aviv

I skrivande stund pågår Pesach och det är semestertid här nere. Tel Aviv är påfallande lugnt. Men även om det inte märks här i stan, så eskalerar konflikten med palestinierna och varje dag tar vi ett steg närmare ett regelrätt krig. Frågan är dock vad som skiljer denna dag från alla andra dagar som gått sedan den sk andra intifadan bröt ut i oktober förra året. Intifadan som började med att någon tog en promenad på Tempelberget och snabbt följdes upp med att några andra började kasta sten. Stenarna besvarades med tårgas. Tårgasen besvarades med skjutvapen.

Beskjutningen besvarades med motsvarande vapen. Hatet växte och därefter följde lynchningar. Sedan började bomber sprängas bland civilbefolkningen. Bomberna bemöttes med raketer. Nya bomber följde - som besvarades med nya raketer. Och ytterligare tecken på upptrappning kom när raketer sköts mot civila innanför den gröna linjen - som i sin tur besvarades med fler raketer mot utvalda mål. Och på detta sätt trappas konflikten hela tiden upp.

Denna statiska uppräkning av ett alltigenom dynamiskt händelseförlopp visar naturligtvis inte intensiteten i situationen. Inte heller visar den händelsernas omfattning. Men möjligen visar den hur en promenad har utmynnat i en fortfarande lågintensiv konflikt, i likhet med hur öppnandet av en tunneldörr kunde leda till upplopp och våld 1996. Följer man mönstret utifrån detta är det tydligt att situationen inte automatiskt kommer att lugna sig. Uppräkningen visar även att när en simpel promenad kan utlösa en konflikt av den karaktär vi nu har mellan Israel och palestinierna är det symptom på en farlig sjukdom i området. För att kunna bota sjukdomen måste man hitta dess källa. I traditionell antisemitisk eller antisionistisk anda hävdar många att problemet är Israel; Israels blotta existens, Israels politik, israelernas arrogans eller bosättningarna. Allt detta tillsammans eller var för sig anses ge palestinierna rätt att reagera med våld - oavsett om det handlar om en promenad, en tunnelöppning eller bostadsbyggande.

Israel är inte källan till Mellanösterns problem
Israel är emellertid inte källan till Mellanösterns politiska, sociala eller ekonomiska problem. Det är istället de korrupta diktaturerna i Israels omgivning. Så även om Israel skulle flytta på sig, ändra sin politik och policy, eller lämna 100% av Västbanken och Gazaremsan, samt halva eller hela Jerusalem, skulle fortfarande diktaturerna finnas kvar och utgöra den konstanta källan till den instabilitet Mellanöstern karakteriseras av. Det tål att upprepas att det inom freds- och konfliktforskningen inte finns något starkare etablerat empiriskt baserat samband än det mellan fred och demokrati. Demokratier har aldrig krigat mot varandra, men det har och gör fortfarande diktaturer. Så snart en diktatur finns med i ett sammanhang ökar genast risken för konflikt - även om majoriteten i samma sammanhang skulle bestå av demokratier. Sambandet mellan diktatur och krig är således lika starkt som det mellan demokrati och fred.

Följaktligen har Israels regerings- och premiärministerbyten ingen avgörande betydelse för hur den säkerhetspolitiska utvecklingen i Mellanöstern ter sig. Dessa regeringar och byten med sina respektive åtgärdsprogram följer istället som respons på den yttre omgivningens politik gentemot Israel.

Sharon lovade återupprätta säkerheten
Men premiärminister Sharon lovade ändå att återupprätta säkerheten för israelerna och skulle därför ta i hårdare mot det palestinska våldet. Inledningsvis syntes ingen märkbar skillnad mellan hans företrädare Barak och dennes säkerhetspolitiska handlingar. Nu börjar man emellertid kunna skönja vari skillnaderna ligger, även om de inte är stora.

Barak svarade å sin sida hårt med raketattacker på den palestinska myndighetens inrättningar i Gaza och Ramallah, och initierade de sk pin-point-attackerna på ledare som organiserade våldet. Denna policy har Sharon övertagit. Men samtidigt som Barak bombade de palestinska installationerna, förde hans regeringsrepresentanter samtidigt någon slags fredssamtal med palestinierna. Men Sharon förhandlar inte utifrån nuvarande premisser, dvs medan våldet fortgår. Inte heller kommer han att initiera något tillbakadragande från områdena "tachat esh", dvs medan palestinska våldet pågår. Det kan snarare bli tvärtom, vilket då betyder att Israel återintar de områden som idag är under full palestinsk kontroll - de sk A-områdena.

Den palestinska myndigheten sköter inte sina åtaganden
Syftet skulle vara att göra det jobb som den palestinska myndigheten inte sköter, nämligen att stoppa våldet och förebygga att terroristerna kommer in i Israel med sina bomber och att Arafats "styrka 17" förhindras avfyra raketer mot israeliska bosättningar inne i och utanför områdena. Detta scenario befaras av den palestinska myndigheten och den varnar Israel för att genomföra en dylik plan. Resultatet skulle bli att man hamnade på pre-Oslo med det palestinska styret i exil igen.

Samtidigt som det palestinska styret inte önskar ett sådant scenario, är det precis detta 'mål' Arafat går mot. Det kan framstå som en förhållandevis schizofren politik eller möjligen att den palestinska myndigheten inte vet vad den gör. Men Arafat vet sannolikt vad han gör; han spelar ett högt spel och hoppas på att vinna. Det mesta tyder på att han vill provocera Israel och Sharon tillräckligt för att tydligt kunna motivera arabvärlden och/eller världssamfundet att gå in på palestiniernas sida när Israel, såväl geografiskt som militärt måste gå över gränsen för att skydda sin befolkning. Ett sätt for Sharon att göra det är att ta bort den av diktaturerna som metaforiskt sett ligger runt hörnet, dvs det från Tunis till Gaza och Västbanken influgna PLO-styret. Idag måste det betecknas som ett stort misstag att överhuvudtaget ha släppt in detta styre.

Frågan är om Arafat kan hoppas på så mycket hjälp från andra än Syrien och Irak - möjligt är att det till och med bara skulle vara Irak som kommer till palestiniernas undsättning. Även om den politiska retoriken och det politiska agerandet märkbart har hårdnat mot Israel i såväl Arabförbundet som världssamfundet, så tyder inget idag på att palestinierna skulle få annat än ekonomiskt stöd från någon av dem. Men även om Arafat bara skulle få eldunderstöd av Syrien och Irak så är det tillräckligt illa eftersom vi inte kan förutse konsekvenserna av en sådan regional konflikt i tider när båda dessa oberäkneliga diktaturer har tillgång till ABC-vapen.

Textlänkar

Till framsidan

Till arkivet